Sjukt vackert och galet kallt eller hur jag fick min första DNF

Postad av monique den 11 Jul, 2017 i Hälsa och motion, Löpning, MonQey Media, Nyheter, Tävling, Triathlon | 1 kommentar »

Det har varit en tuff vår. Väl tuff kan jag förstå så här i efterhand. Jag brukade vakna stressad och sedan stressa till jag föll i säng. En kväll frågade min åttaåriga dotter om jag kunde natta henne. ”Nej, det orkar jag inte”, svarade jag ”Men du kan få natta mig”. Och det gjorde hon, den lilla älsklingen. Då var klockan åtta på kvällen och jag var så trött att jag inte orkade vara vaken längre. Allt kände som måsten och det var inte ens kul att springa längre, jag som vanligtvis älskar att springa. Samtidigt var det något som inte kändes rätt i kroppen. Handbromsen var liksom i hela tiden. Min fina husläkare tog alla upptänkliga prover – utan att hitta något. Hon sa att jag hade en vilopuls att vara avundsjuk på, men vad hjälpte det när jag blev flåsig och fick hjärtklappning i minsta uppförsbacke. Allt kändes som krav och när en kompis föreslog att jag skulle komma över och fika höll jag på att krulla ihop mig i fosterställning och gråta – för jag orkade inte med ännu en grej.

Trots att Laponia Triathlon varit mitt stora mål sedan snart ett år så kändes det oöverstigligt att ta sig dit. Jag hade inte orkat tänka på hur jag skulle ta mig dit eller var jag skulle bo. Jag hade bara ett coachpass och en deadline till att passera – sedan, sedan skulle jag få tid att träna, ta hand om mig själv och planera. Men som alla vet kommer aldrig sedan. Tillslut kände jag att det inte skulle gå att köra en triathlon på Ironman distans. Jag kände mig som en gummisnodd som blivit utdragen allt för många gånger och som inte längre orkade snärta tillbaka. Så jag kontaktade Robert Johansson i tävlingsledningen för att se om det skulle gå att skjuta upp startplatsen till nästa år. Men nej, det skulle jag ha kommit på innan den sista maj, nu var det för sent. Jag gjorde ett desperat försök att sälja min startplats men det är ju ingen (utom möjligen jag) som skulle komma på tanken att spontanköra en Ironman. Jaha, det är väl bara att köra själv då, tänkte jag. Men att få upp både mig och cykeln kändes som en allt för brant uppförsbacke. Ännu ett ”jag orkar INTE”. Men bästa Robert löste mitt problem genom att ordna så att jag fick hyra Karin Nivas cykel! Det är helt fantastiskt med en människa som kan tänka sig att hyra ut sin cykel till en vilt främmande människa!!! Stort Tack Karin!!! Jag hoppas verkligen att du hittade din pärla i samma skick som den var när du lånade ut den!

När väl det största hindret var undanröjt gick allt lättare. Jag bokade en liggvagnsplats upp till Gällivare och anlände på torsdagsmorgonen, där bästa Sofie Lantto hämtade mig. Jättemånga kramar och tack till finaste Martin och Jonna som öppnade sitt hem för mig hela helgen! Och som dessutom tog med mig upp på Dundret! Vid det här laget kändes det plötsligt roligt. Nu såg jag med skräckblandad förtjusning fram emot tävlingen.

Starten gick vid midnatt, natten mellan fredag och lördag. Det var så otroligt vackert vid Vassare Träsk. Den här bilden är tagen vid 23-tiden på kvällen. Men kallt! Vi triathleter gick i spänd väntan på att få veta om vi skulle simma ett, två eller tre varv längs banan. Boeronde på vattentemperaturen så kunde det hända att tävlingsledningen skulle korta banan. Jag höll stenhårt tummarna för kortad bana. Simningen är min akilleshäl… En timme innan start fick vi veta att det skulle bli två varv,  vilket innebär ungefär 2550 meter.

Att det var kallt även på land går inte att ta miste på när man ser den här bilden! Jag behöll dunjackan på så länge som möjligt!

Så gick starten och det var SJUKT kallt! Jag försökte att crawla men jag fick direkt problem med luftrören och med andningen samt sprängont i huvudet trots mitt neoprenpannband. Det blev en kamp och vid första bojen var jag beredd att ge upp. Det var inte roligt. Jag brukar vara bra på bröstsim, faktum är att jag bröstar snabbare än jag crawlar. Men det gick inte att ta i. Det var både handbroms och fotbroms i. En känsla som sedan hängde i under resten av tävlingen. Men tanken på att missa den fina cyklingen och löpningen fick mig att bita ihop och kämpa vidare.

Den här blå (NSE-blåa!) pärlan väntade på mig när jag kom upp ur vattnet. Men innan jag kunde påbörja de drygt 18 milen så skulle torra kläder på. Och det var inte det lättaste med fingrar som djupfrysta fiskpinnar. Jag fick be en tjej i omklädningstältet om hjälp att dra ned min bh där bak ;-).

Man kunde inte ha för mycket kläder på sig på cyklingen! Trots att jag tyckte att jag hade byltat på mig så frös jag så att jag skakade! Det tog mig minst nio mil att få upp värmen så att jag kunde känna mina tår igen. Som tur var är det så vackert längs vägen att jag kunde koncentrera mig på älvornas dans över myrarna och solen som glittrade på fjälltoppar i fjärran. Jag såg en järv korsa vägen, två ripor, som också i sakta mak passerade framför mig samt ett gäng renar. Och en älgkalv, fast det var i bilen på väg hem så det räknas inte riktigt. Stora delar av vägen var jag själv och kunde lyssna på olika fåglar och fundera på vad det kunde vara. Jag uppskattar verkligen ensamheten och storheten i landskapet. Jag hade varit lite orolig för att det skulle bli mentalt tufft att inte bli påhejad men så var det inte. Det jobbiga var att jag inte hade någon kraft i benen och att jag var tvungen att stanna och kissa en gång per mil (kändes det som) och att det kändes som om jag höll på att få influensa så jag fick ideligen stanna och ta nässpray (vågade inte göra det medan jag cyklade eftersom händerna var så stela). Huvudet värkte trots två migräntabletter, bihålorna gjorde ont och hela kroppen skrek. Vid ett tillfälle funderade jag på om det fanns någon del av kroppen som inte gjorde ont – och kom fram till att lillfingrarna var ok. ”Bra”, tänkte jag för mig själv, ”koncentrera dig då på lillfingrarna”. Jag var på väg att kliva av flera gånger, men jag ville så gärna få spring så jag krigade vidare. Tack finaste klubbkompisen Carina Ljung för ditt sällskap och pepp! Och nej, vi smyglåg inte på rulle! 😉 Men vi cyklade ungefär lika fort och kunde växla ett ord här och där.

Min klocka dog vid 130 km så jag hade ingen aning om hur långt det var kvar. När jag så en skylt med matställe om en km så trodde jag att jag var framme och tömde mina cykelflaskor. Big mistake! Då var jag framme vid Saltoloukta… Inte vid Stora Sjöfallet. Jag hade en dryg mil kvar, fast det visste jag ju inte. Då var det tungt…

Carina och jag kom in till växlingen samtidigt och hon meddelade att hon inte skulle springa. Hon trodde inte att hon skulle hinna i mål på de sex timmar som vi hade på oss. Så jag fick ge mig ut själv. Nu hade jag börjat få lite ont i halsen och jag hade packat ned astmasprayen i fel påse. så jag bestämde mig redan innan jag började springa att jag bara skulle springa halva sträckan. Eftersom man springer längs vägen mot Ritsem i ungefär 20 km och sedan tillbaka så skulle jag få se de vackra vyerna men inte behöva slita mer på kroppen än nödvändigt. Jag tassade på, gick i uppförsbackarna och så länge jag inte tog några djupa andetag (för då började jag hosta) så gick det bra. Men så började vänster knä göra ont (det utan främre korsband) och då blev det svårt att springa nedför också och eftersom banan var minsta sagt kuperad blev det inte så mycket springande. Jag hejade glatt på alla urstarka löpare som var på väg tillbaka och fick en stor kram av grymmaste Sofie. Hur som helst var det en väldigt vacker löpning och jag njöt även om det gjorde ont.

Efter 23 km bad jag om skjuts tillbaka och det var inga problem! Jag vill verkligen tacka alla underbara funktionärer som stod ute i kylan och fick slås med mygg och knott för att serva och peppa oss deltagare! Ni är riktiga hjältar!!!

Även om jag inte fick den åtråvärda finishertröjan och den fina brickan som alla fick istället för en medalj så är jag väldigt nöjd med min insats. Det är inte alla snart femtioåriga fembarnsmorsor som fixar att kriga i tretton timmar och samtidigt kunna njuta av de fantastiska vyerna. Och jag är nöjd med att jag kunde vara så vuxen och klok så att jag klev av och inte pressade mig i mål. Jag hoppas verkligen att jag får komma tillbaka nästa år – för då ska jag ta mig i mål!!!!

 

 

Ett svar till “Sjukt vackert och galet kallt eller hur jag fick min första DNF”

  1. Mats skriver:

    Även ett lillfinger är värdefullt! Tack för en fin skildring och välkommen igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *