Racerapport från Nordslingan

Postad av monique den 18 aug, 2015 i Hälsa och motion, Nyheter, Swimrun | Inga kommentarer »

60 km inger respekt, åtminstone hos mig. Jag har aldrig sprungit längre än ett marathon och nu skulle jag ta mig igenom 56 km löpning och 4,2 km simning. Hur skulle det gå? Skulle kroppen hålla? Det var många tankar som for runt i huvudet. Dessutom oroade jag mig för att jag höll på att bli förkyld. Jag hade haft lite ont i halsen några dagar och var rädd för att det skulle bli som vid Vansbro Triathlon, när jag mot bättre vetande startade och mådde skrutt hela tävlingen. Natten innan Nordslingan sov jag inte så mycket och halv sex på morgonen kände jag att det var lika bra att kliva upp. När jag tassade ut för att hämta in tidningen så kände jag i ton av höst i luften men jag kunde också konstatera att det skulle bli en underbar dag för solen var på väg upp och det fanns inte ett moln på himlen!

Efter min  tävlingsfrukost bestående av rödbetsjuice med extra mycket ingefära, chiapudding med blåbär ( här är mitt favvorecept: 3 msk  chiafrön, 1 dl kokosmjölk, 1 dl mandelmjölk, vaniljpulver, kardemumma), glutenfritt bröd med hasselnötsmör och en latte med kokosolja skjutsade maken mig till starten vid Aleceahuset i Åkersberga.  Nu var det dags för mitt livs utmaning! Ungefär 60 km, från  Åkersberga till Norrtälje. Min underbare teammate Erik Lorrinder anlände strax efter mig,  och vi var båda lika förväntansfulla! En av de roligaste sakerna med den här sporten är ju att man får tävla i lag.

Det var inte så många startande lag som dök upp till den allra första Nordslingan, När Per Spångberg skickade i väg oss var vi bara 8 lag. I gemensam tropp sprang vi upp mot Drängsjön. Tempot var moderat vilket var skönt för trots att klockan bara var 9:30 var det redan riktigt varmt. Vi passerade flera hästhagar och här hade arrangörerna inte fått hänga upp några snitslar, för att inte stressa hästarna. Det i sin tur gjorde att det inte var helt enkelt att hitta vägen. Vid race briefingen innan start hade Jonas Spångberg sagt att vi skulle springa genom en tunnel under Spånlötvägen. Trots att jag har sprungit i de här trakterna hur många gånger som helt så har jag aldrig sett någon tunnel så det var lite spännande att försöka hitta något som man inte ens kan visualisera var den finns. Efter lite letande hittade vi tunneln (efter att vi redan hade sprungit över vägen ;-)).

Efter  4,5 km löpning kom vi fram till Drängsjön och den första simningen på 510 meter. Alla lag kom i vattnet ungefär samtidigt. Erik och jag kopplade ihop oss med vår sling och började simma. Erik simmade först och här kunde vi dra dagens första lärdom: den som simmar först ska inte ha camelbaken på… En långsam simning på grund av diverse tekniska haverier (paddlar och remmar som gick sönder med mera) och ryggsäckens stora motstånd i vattnet gjorde att  de andra lagen redan sprungit i väg när vi kom upp ur vattnet. Vi bestämde oss för att strunta i de andra och köra vårt eget race. Vi passerade Domarudden och följde Roslagsleden till Gumrasjön. Här var det en kort simning på bara 80 m. Sista biten fick vi nästan slå oss fram bland vass och näckrosor. Den här gången simmade jag först och när jag kom upp på land vände jag mig om och tittade på Erik, och började gapskratta.

– Du ser helt full ut, tjoade jag. Och full var han, av halvt förmultnade växtdelar. De tidigare så vita strumporna hade nu antagit en obestämbar nyans i grå/brunt. Själv hade jag förmodligen en och annan blodigel i håret. På stranden väntade den första vätskekontrollen. Styrkta av Snickers, sportdryck och gel fortsatte vi de nästan 9 km till Mörtvättern. Där väntade en simning på 450 m. Återigen var jag först och hade ingen aning om vad jag skulle sikta mot. Men som tur är hade jag bäste Erik med mig som såg det röda skynket på andra sidan och kunde dirigera mig rätt!

Sedan följde drygt 200 meter med snår där det knappt gick att hitta snitslarna.

– Är jag lite skadad när jag tänker att det här är mörkgrönt, frågar jag Erik glatt (som den orienterade jag är så är mörkgrönt på en karta lika med svårpasserbar terräng).

– Ja, svarade Erik. Själv tänker jag på hur gott det doftar om tallarna.

Efter att ha trasslat oss igenom grönskan kom vi fram till Kvarnsjön där 260 m simning väntade. Via fina stigar och smala grusvägar kom vi så småningom fram till sjön Viren. Här kollade ett sjukvårsteam att vi mådde bra innan vi släpptes ned i vattnet. Om vi mådde bra? Vi mådde alldeles utmärkt! Till vår glädje kunde vi se ett annat team simma ute i sjön (ett lag som vi i och för sig inte kom ikapp men vi kände oss inte hopplöst sist längre. Enligt sjukvårdarna var vi dessutom sjätte lag, inte åttonde som vi trodde. Väl ute i sjön rådde det viss förvirring om vart vi skulle. Vi siktade in oss på en udde, men det visade sig vara fel udde och vi skulle simma en bit till. Framme vid Wira bruk var det dags för energipåfyllning igen. Coop i Åkersberga och Team Sportia stod för förnödenheterna och vätskekontrollerna var välfyllda! Lite mer salta och sura godisar hade jag önskat mig istället för de stora  bilarna och sockerbitarna (som bara växte i munnen). Det fanns chips och saltgurka och vi hade även med salttabletter för att hålla saltnivån i kroppen uppe. Eftersom det var så varmt tog vi en salttablett i timmen ungefär. Vid ett tillfälle stod vi mitt på en väg ute i skogen och tog varsin tablett och då undrade jag vad eventuella åskådare skulle ha tänkt eller trott.  Galna löpare som dopar sig kanske;-).

Plötslig stannar Erik och säger att nu måste vi hurra. Sagt och gjort, vi stannade och hurrade högt.

– Varför hurra vi, frågade jag efteråt.

– För att nu har jag sprungit 43 km, det är det längsta jag har sprungit i hela mitt liv, svarade Erik.

– Det är samma sak för mig. High five för det, ropade jag glatt.

Vi tuffade på. Jag tog täten på löpningen och på de längre simstäckorna fick Erik dra medan jag hade camelbaken på.

– Jag brukar tänka på Doris i ”Hitta Nemo”, hon sa ”Fortsätt simma, fortsätt simma”, sa Erik som var som en maskin i vattnet.

Därefter hade jag också en stor blå fisk som sa ”Fortsätt simma, fortsätt simma” i huvudet med Ulla Skogs röst. När vi började vi trötta skrek vi ”fortsätt springa, fortsätt springa” – och skrattade. Över lag blev det mycket skratt. Som när stigen svängde, men inte jag utan störtade rakt ut i spenaten. Alla funktionärer efter banan var också helt underbara. Våra depåstopp blev nog mycket längre än de borde ha blivit. Vi drack tre-fyra muggar och åt av det mesta som det bjöds på – och pratade med funktionärerna förstås! Möjligen var vi det enda lag som inte gick ned utan upp i vikt under loppet ;-).

Förutom i början av loppet hade vi inga problem med att hitta snitslarna och hitta rätt väg. Lite svårare var det i vattnet. Vid den längsta simningen på 1000 m i Trehörningen höll vi på att simma fel. Vi tog sikte på en udde som vi trodde att vi skulle runda, men när vi närmade oss såg vi att det bara verkade vara en vik bortom udden. I änden på sjön såg vi något som kunde vara en beachflagga, så vi chansade på att det var rätt. Vi var väldigt lyckliga när vi kom så pass nära att vi såg att det stod Gym o Motion på flaggan. Vi var rätt! Vi klev upp på en brygga  där det satt några glada människor och drack öl i solen. det såg bara sååå gott ut. Men hade jag velat byta med dem? Nej, inte en chans! På ett annat ställe hade vi solen i ögonen och kunde absolut inte se var vi skulle. Vi chansade och simmade tvärs över sjön – och hamnade i en snäll äldre gentlemans trädgård!

– Jag tror inte att ni ska gå upp här, sa han till oss. Alla de andra gick upp där borta, fortsatte han och pekade.

Han nöjde sig inte bara med att peka ut rätt väg utan följde med oss tills vi var på rätt spår igen. När sista simningen var avklarad såg vi Biltema skylten i Norrtälje och visste att nu hade vi bara 6 km löpning kvar. Visst var jag stel i knäna men helt euforisk. Nu visste jag att jag skulle klara att komma i mål och jag formligen skuttade fram!  När vi nästan var framme stod Eriks yngsta son samt hans fru Sussi och hejade på oss (hon och Johan Lantz hade kommit i mål mer än en timme före oss). Vi fick ny energi och spurtade i mål! Väl i mål väntade varm bastu, kall öl och mumsig pasta sallad på oss. Stort plus för att det fanns en vegetarisk variant! Erik och jag var så lyckliga att vi nästan inte kunde sluta prata. Vi hade klarat det! Vi hade verkligen tagit oss hela vägen från Åkersberga till Norrtälje helt för egna maskiner :-)!

Så här lyckliga var vi efter målgången! Det här har verkligen varit en av de bästa dagarna i mitt liv! Jag hade så otroligt kul hela dagen! Stort tack Erik för sällskapet!!!!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *