Sjukt vackert och galet kallt eller hur jag fick min första DNF

Postad av monique den 11 jul, 2017 i Hälsa och motion, Löpning, MonQey Media, Nyheter, Tävling, Triathlon | 1 kommentar »

Det har varit en tuff vår. Väl tuff kan jag förstå så här i efterhand. Jag brukade vakna stressad och sedan stressa till jag föll i säng. En kväll frågade min åttaåriga dotter om jag kunde natta henne. ”Nej, det orkar jag inte”, svarade jag ”Men du kan få natta mig”. Och det gjorde hon, den lilla älsklingen. Då var klockan åtta på kvällen och jag var så trött att jag inte orkade vara vaken längre. Allt kände som måsten och det var inte ens kul att springa längre, jag som vanligtvis älskar att springa. Samtidigt var det något som inte kändes rätt i kroppen. Handbromsen var liksom i hela tiden. Min fina husläkare tog alla upptänkliga prover – utan att hitta något. Hon sa att jag hade en vilopuls att vara avundsjuk på, men vad hjälpte det när jag blev flåsig och fick hjärtklappning i minsta uppförsbacke. Allt kändes som krav och när en kompis föreslog att jag skulle komma över och fika höll jag på att krulla ihop mig i fosterställning och gråta – för jag orkade inte med ännu en grej.

Trots att Laponia Triathlon varit mitt stora mål sedan snart ett år så kändes det oöverstigligt att ta sig dit. Jag hade inte orkat tänka på hur jag skulle ta mig dit eller var jag skulle bo. Jag hade bara ett coachpass och en deadline till att passera – sedan, sedan skulle jag få tid att träna, ta hand om mig själv och planera. Men som alla vet kommer aldrig sedan. Tillslut kände jag att det inte skulle gå att köra en triathlon på Ironman distans. Jag kände mig som en gummisnodd som blivit utdragen allt för många gånger och som inte längre orkade snärta tillbaka. Så jag kontaktade Robert Johansson i tävlingsledningen för att se om det skulle gå att skjuta upp startplatsen till nästa år. Men nej, det skulle jag ha kommit på innan den sista maj, nu var det för sent. Jag gjorde ett desperat försök att sälja min startplats men det är ju ingen (utom möjligen jag) som skulle komma på tanken att spontanköra en Ironman. Jaha, det är väl bara att köra själv då, tänkte jag. Men att få upp både mig och cykeln kändes som en allt för brant uppförsbacke. Ännu ett ”jag orkar INTE”. Men bästa Robert löste mitt problem genom att ordna så att jag fick hyra Karin Nivas cykel! Det är helt fantastiskt med en människa som kan tänka sig att hyra ut sin cykel till en vilt främmande människa!!! Stort Tack Karin!!! Jag hoppas verkligen att du hittade din pärla i samma skick som den var när du lånade ut den!

När väl det största hindret var undanröjt gick allt lättare. Jag bokade en liggvagnsplats upp till Gällivare och anlände på torsdagsmorgonen, där bästa Sofie Lantto hämtade mig. Jättemånga kramar och tack till finaste Martin och Jonna som öppnade sitt hem för mig hela helgen! Och som dessutom tog med mig upp på Dundret! Vid det här laget kändes det plötsligt roligt. Nu såg jag med skräckblandad förtjusning fram emot tävlingen.

Starten gick vid midnatt, natten mellan fredag och lördag. Det var så otroligt vackert vid Vassare Träsk. Den här bilden är tagen vid 23-tiden på kvällen. Men kallt! Vi triathleter gick i spänd väntan på att få veta om vi skulle simma ett, två eller tre varv längs banan. Boeronde på vattentemperaturen så kunde det hända att tävlingsledningen skulle korta banan. Jag höll stenhårt tummarna för kortad bana. Simningen är min akilleshäl… En timme innan start fick vi veta att det skulle bli två varv,  vilket innebär ungefär 2550 meter.

Att det var kallt även på land går inte att ta miste på när man ser den här bilden! Jag behöll dunjackan på så länge som möjligt!

Så gick starten och det var SJUKT kallt! Jag försökte att crawla men jag fick direkt problem med luftrören och med andningen samt sprängont i huvudet trots mitt neoprenpannband. Det blev en kamp och vid första bojen var jag beredd att ge upp. Det var inte roligt. Jag brukar vara bra på bröstsim, faktum är att jag bröstar snabbare än jag crawlar. Men det gick inte att ta i. Det var både handbroms och fotbroms i. En känsla som sedan hängde i under resten av tävlingen. Men tanken på att missa den fina cyklingen och löpningen fick mig att bita ihop och kämpa vidare.

Den här blå (NSE-blåa!) pärlan väntade på mig när jag kom upp ur vattnet. Men innan jag kunde påbörja de drygt 18 milen så skulle torra kläder på. Och det var inte det lättaste med fingrar som djupfrysta fiskpinnar. Jag fick be en tjej i omklädningstältet om hjälp att dra ned min bh där bak ;-).

Man kunde inte ha för mycket kläder på sig på cyklingen! Trots att jag tyckte att jag hade byltat på mig så frös jag så att jag skakade! Det tog mig minst nio mil att få upp värmen så att jag kunde känna mina tår igen. Som tur var är det så vackert längs vägen att jag kunde koncentrera mig på älvornas dans över myrarna och solen som glittrade på fjälltoppar i fjärran. Jag såg en järv korsa vägen, två ripor, som också i sakta mak passerade framför mig samt ett gäng renar. Och en älgkalv, fast det var i bilen på väg hem så det räknas inte riktigt. Stora delar av vägen var jag själv och kunde lyssna på olika fåglar och fundera på vad det kunde vara. Jag uppskattar verkligen ensamheten och storheten i landskapet. Jag hade varit lite orolig för att det skulle bli mentalt tufft att inte bli påhejad men så var det inte. Det jobbiga var att jag inte hade någon kraft i benen och att jag var tvungen att stanna och kissa en gång per mil (kändes det som) och att det kändes som om jag höll på att få influensa så jag fick ideligen stanna och ta nässpray (vågade inte göra det medan jag cyklade eftersom händerna var så stela). Huvudet värkte trots två migräntabletter, bihålorna gjorde ont och hela kroppen skrek. Vid ett tillfälle funderade jag på om det fanns någon del av kroppen som inte gjorde ont – och kom fram till att lillfingrarna var ok. ”Bra”, tänkte jag för mig själv, ”koncentrera dig då på lillfingrarna”. Jag var på väg att kliva av flera gånger, men jag ville så gärna få spring så jag krigade vidare. Tack finaste klubbkompisen Carina Ljung för ditt sällskap och pepp! Och nej, vi smyglåg inte på rulle! 😉 Men vi cyklade ungefär lika fort och kunde växla ett ord här och där.

Min klocka dog vid 130 km så jag hade ingen aning om hur långt det var kvar. När jag så en skylt med matställe om en km så trodde jag att jag var framme och tömde mina cykelflaskor. Big mistake! Då var jag framme vid Saltoloukta… Inte vid Stora Sjöfallet. Jag hade en dryg mil kvar, fast det visste jag ju inte. Då var det tungt…

Carina och jag kom in till växlingen samtidigt och hon meddelade att hon inte skulle springa. Hon trodde inte att hon skulle hinna i mål på de sex timmar som vi hade på oss. Så jag fick ge mig ut själv. Nu hade jag börjat få lite ont i halsen och jag hade packat ned astmasprayen i fel påse. så jag bestämde mig redan innan jag började springa att jag bara skulle springa halva sträckan. Eftersom man springer längs vägen mot Ritsem i ungefär 20 km och sedan tillbaka så skulle jag få se de vackra vyerna men inte behöva slita mer på kroppen än nödvändigt. Jag tassade på, gick i uppförsbackarna och så länge jag inte tog några djupa andetag (för då började jag hosta) så gick det bra. Men så började vänster knä göra ont (det utan främre korsband) och då blev det svårt att springa nedför också och eftersom banan var minsta sagt kuperad blev det inte så mycket springande. Jag hejade glatt på alla urstarka löpare som var på väg tillbaka och fick en stor kram av grymmaste Sofie. Hur som helst var det en väldigt vacker löpning och jag njöt även om det gjorde ont.

Efter 23 km bad jag om skjuts tillbaka och det var inga problem! Jag vill verkligen tacka alla underbara funktionärer som stod ute i kylan och fick slås med mygg och knott för att serva och peppa oss deltagare! Ni är riktiga hjältar!!!

Även om jag inte fick den åtråvärda finishertröjan och den fina brickan som alla fick istället för en medalj så är jag väldigt nöjd med min insats. Det är inte alla snart femtioåriga fembarnsmorsor som fixar att kriga i tretton timmar och samtidigt kunna njuta av de fantastiska vyerna. Och jag är nöjd med att jag kunde vara så vuxen och klok så att jag klev av och inte pressade mig i mål. Jag hoppas verkligen att jag får komma tillbaka nästa år – för då ska jag ta mig i mål!!!!

 

 


 

Långholmens swimrun

Postad av monique den 5 jul, 2015 i Swimrun, Tävling | Inga kommentarer »

Av en ren slump hörde jag talas om Långholmens swimrun (  läs mer här: www.langholmensswimrun.se ) för några veckor sedan och blev genast sugen, men när ingen av dem som jag frågade var hemma lördagen den 4:e juli så la jag tanken på tävlingen på hyllan. Men för några dagar sedan fick jag för mig att göra ett sista försök och gick ut med en förfrågan på Norra Stockholm Endurances Facebooksida ( https://www.facebook.com/groups/590669510981111/) . Sent på fredag kvällen fick jag napp! Underbare Robert Sjölund är lika galen som jag och han var villig att stiga upp i ottan och tävla med en för honom helt okänd person dagen där på. Jag ringde till en av arrangörerna (22:45) och hoppades att han hade stängt av mobilen om han låg och sov, så att jag inte skulle väcka honom. Stefan Kindgren var dock ute och snitslade morgondagens bana och han sa att Robert och jag var välkomna!

Eftersom starten gick redan kl. 9 hämtade jag upp Robert i Arninge klockan 7 innan vi satte av mot Långholmen. Det visade sig att min nyblivne tävlingspartner var en riktig veteran i samman hanget. Han har bland annat gjort Utö och Stockholm swimrun samt Amfibiemannen. Eftersom Långholmen var min andra tävling så var det tryggt att luta sig mot någon som har koll. Han är dessutom triathlet och har gjort Iron Man, så när Robert frågade om jag ville att vi kopplar ihop oss med en lina tackade jag tacksamt ja. Urstark som han är drog han mig på både simningen och löpningen!

När startskottet gick var det redan varmt och luften var nästan tropiskt fuktig. Jag var tacksam för min nyinköpta korta våtdräkt, fast det hade nog gått att köra helt utan våtdräkt också. De som körde det korta varvet hade inte våtdräkt och några som körde det långa var också utan. Robert och jag körde det långa varvet som bestod av 16 800 m löpning och 1650 simning fördelat på 11 simsträckor. I år var tävlingen gratis för att promota nästa års tävling som kommer att bli den första riktiga Långholmens swimrun, och då kommer sträckorna att bli längre och banan ännu tuffare!

 Översiktskarta långavarvet 2015.06.24<img src=”http://langholmenswimrun.se/wp-content/uploads/2015/06/Översiktskarta-långavarvet-2015.06.24.jpg” alt=”Översiktskarta långavarvet 2015.06.24″ width=”640″ height=”480″ />

Och så här var tävlingen upplagd

Löparsträcka A (Långholmen)

Sträcka: 1000 meter Började nästan direkt med uppförsbacke. Några långbenta killar galopperar i väg, spurtstrid redan?

Banmarkering: Snitsel

 

Simsträcka 1 (runt udden vid badstrand på Långholmen)

Sträcka: 75 meter Tjoho! Äntligen dags för första simningen! Var redan rejält varm!

 

Löparsträcka B (Långholmen)

Sträcka: 400 meter Vackert! Underbart vackert!

Banmarkering: Snitsel

 

Simsträcka 2 (Utmed land under Västerbron på Långholmens norra sida)

Sträcka: 50 meter Lite svårt att komma upp, tur att Robert kunde ge mig en hjälpande hand!

 

Löparsträcka C (Långholmen)

Sträcka: 230 meter

Banmarkering: Snitsel

 

Simsträcka 3 (Från Ångbåtsbrygga utmed snöret som spärrar av stranden)

Sträcka: 120 meter

 

Löparsträcka D (Långholmen)

Sträcka: 1250 meter Lång löpsträcka. Ned med dragkedjan på våtdräkten och av med simmössan och glasögonen.

Banmarkering: Snitsel

 

Simsträcka 4 (Över viken på Långholmens västra sida)

Sträcka: 110 meter

 

Löparsträcka E (Långholmen)

Sträcka: 900 meter

Banmarkering: Snitsel

 

Simsträcka 5 (Från badbrygga under Långholmsbron)

Sträcka: 80 meter Kort simning i kanalen.

 

 

Löparsträcka F (Långholmsbron – Badplats Reimersholmes södra sida)

Sträcka: 1200 meter

Banmarkering: Snitsel

Simsträcka 6 24 juli<img src=”http://langholmenswimrun.se/wp-content/uploads/2015/06/Simsträcka-6-24-juli.jpg” alt=”Simsträcka 6 24 juli” width=”640″ height=”480″ />

Simsträcka 6 (Längsmed badplats på Reimersholmes södra sida)

Sträcka: 80 meter

Simning sker utmed land.

 

Löparsträcka G (Badplats Reimersholmes södra sida – Spång ut i vattnet på Trekantens västra ände.)

Sträcka: 3400 meter En riktigt lång löpsträcka. Dags att cabba ned och dra ned våtdräkten till midjan för första gången.

Banmarkering: Snitsel

 

Simsträcka 7 (Trekantens badplats över till trekantens östra sida)

Sträcka: 600 meter Längsta simsträckan. Det gick inte fort men bra.

Simning sker utmed land.

 

Löparsträcka H (Trekantens östra ände – Liljeholmskajen)

Sträcka: 2700 meter En riktigt elak slalombacke att ta sig uppför. Nedcabbat förstås. Choklad och saft väntade på toppen!

Banmarkering: Snitsel

 

Simsträcka 8 (Liljeholmskajen utmed Sjövikskajen från badbrygga till badbrygga)

Sträcka: 155 meter Hopp från Ångbåtsbryggan. Ingen tid för tvekan. ”Är du klar, nu kör vi”, hojtade Robert och hoppade och jag som satt fast i hans lina hade inget val utan hoppade snabbt efter. Kul! Och en extra vätskestation när vi kom upp! Den tackar vi för!

 

Löparsträcka I (Sjövikskajen – Årstaskogen)

Sträcka: 1400 meter Vacker löpning längs vattnet på en smal grusväg.

Banmarkering: Snitsel

 

Simsträcka 9 (Årtavikens södra sida längsmed land uppgång vid Årstaskogens badbrygga)

Sträcka: 180 meter

 

Löparsträcka J (Årstaskogens badbrygga- Badbrygga på Årstavikens norra sida)

Sträcka: 2550 meter

Banmarkering: Snitsel

 

Simsträcka 10 (Badbrygga på Årstavikens norra sida – utstickande träd)

Sträcka: 80 meter

 

Löparsträcka k (Utstickande träd – Första bryggan vid inhägnad badplats vid Tanto)

Sträcka: 1600 meter Ihopp från badbrygga bland solande människor. Bad snabbt om ursäkt för att de blev blöta sedan gjorde vi bomben 😉

Banmarkering: Snitsel

 

Simsträcka 11 (Första bryggan vid inhägnad badplats vid Tanto simning sker på utsidan av markering – inhägnadens slut)

Sträcka: 200 meter Va, är det redan dags för sista simningen?

 

Löparsträcka L (Tanto – Mål på Långholmen)

Sträcka: 1300 meter

Banmarkering: Snitsel

2 timmar och 28 minuter tog det och tyvärr orkade jag inte hålla uppe tempot så trots att vi ledde mixklassen efter de första två simningarna fick vi släppa förbi två lag. Jag kan knappt komma på ett bättre sätt att tillbringa en ljuvlig juliförmiddag på! Banan var fantastiskt vacker! Sällskapet var toppen! Och funktionärerna helt underbara! Jag ser verkligen fram emot nästa år och att då få köra den riktiga långa tävlingen som kommer att bestå av  23 km löpning och 2,2 km simning fördelat på 12 simsträckor! Den här tävlingen i hjärtat av Stockholm (en av världens kanske vackraste sommarstäder) har alla möjligheter att bli en riktig klassiker så häng på låset när anmälan öppnar! Det kommer även att finnas en sprintdistans för de som tycker att 23 km löpning låter för mycket eller som vill testa denna fantastiskt roliga sport!

Stort tack till alla arrangörer och funktionärer!!!! Och stort tack till Robert Sjölund som på stående fot beslöt sig för att tävla med mig!!!

Taggar:, , ,