Supersmoothie

Postad av monique den 26 jun, 2015 i Nyheter | Inga kommentarer »

 

Huvudet känns tungt, näsan rinner och det kliar i halsen! Hjälp! Jag ska ju tävla i Vansbro Triathlon i morgon och har inte tid att bli sjuk. Men med en sådan här supersmoothie kommer jag förhoppningsvis att skrämma bort alla baciller! Jag mixade :

2 kiwi

1 stor bit ingefära

1 dl apelsinjuice

0,5 lime

0,5 citron

baobabpulver

vetegräs

macapulver

0ch bipollen

 

Godare än det ser ut!

DSC_0291


 

Grön supersmoothie

Postad av monique den 24 mar, 2015 i Hälsa och motion, Nyheter, Sockerfri | Inga kommentarer »

Sådana här underbara soliga dagar känner jag mig verkligen lyckligt lottad! Jag arbetra hemifrån och jag kan passa på att sitta ute i solen och äta lunch! Just nu är jag helt såld på gröna supersmoothies. Idag har jag hämtat inspiration från  PT-Fia http://ptfia.metromode.se/2013/08/23/raw-food-soppa/ och Renée Voltaires bok  ”Juicepower  and detox” http://www.adlibris.com/se/bok/juice-power-and-detox-9789163722257. Jag använde fryst broccoli, spenat och grönkål – fast det går förstås lika bra med färsk, samt massor av ingefära (älskar verkligen ingefära), kiwi, en halv apelsin, en halv avokado, linfröolja, en stjälk selleri, supergreens från Helhetshälsa, kokosvatten och en skopa proteinpulver (utan smak och sötningsmedel, inte så lätt att hitta som man skulle kunna tro…). Jag toppade med färska jordgubbar och en supergod paleomüsli från Under vårt tak, se recept här: http://www.undervarttak.se/paleo-musli/.  Supergott och supernyttigt helt enkelt! 🙂


 

Streaka med mig!

Postad av monique den 1 maj, 2013 i Nyheter | Inga kommentarer »

Nej, ni ska inte behöva se mig springa runt naken med ett gäng galningar. I träningssammanhang betyder streaka att man gör samma sak varje dag i 30 dagar. Min utmaning, som jag gärna delar med er, är att göra plankan varje dag i maj. Vänta nu, säger någon maj har ju 31 dagar inte 30, nä just det! Streaka med mig så får ni en bonus dag! Bra va!

Mitt upplägg ser ut så här; under den första veckan står jag i plankan 2 minuter varje dag, nästa vecka blir det (förhoppningsvis) 3 minuter och så vidare. En minut mer för varje vecka alltså. Ni kan börja på 1 minut eller göra som jag och starta med 2 minuter redan första veckan! Huvudsaken är att ni gör plankan varje dag!

Plankan är en av de allra bästa övningarna för coremuskulaturen – den muskelkorsett som stödjer ryggraden. Förutom fasta magmuskler får ni en platt, fin mage, och samtidigt en stabiliserad ryggrad och vältränade djupt liggande muskler som håller inälvorna på plats. Och inte minst så behöver vi löpare starka magmuskler så att vi inte säckar ihop när vi blir trötta!

Så kom igen och streaka med mig!


 

Boxfrossa

Postad av monique den 8 mar, 2013 i Nyheter | Inga kommentarer »

Tecken i tiden jag inte förstår mig på; Boxfrossa. Nu menar jag inte fester där den ena lådan vin efter den andra dricks upp och där det fram på sennatten, när alla boxar är tomma, är det någon desperat person som river av pappershöljet för att klippa av ett hörn på innerpåsen för att på så vis suga i sig de sista dropparna. Nej jag menar att alla, verkligen alla verkar köpa eller streama hela säsonger av sin favvo tv-serie och sedan låser de ytterdörren och släcker ljusen, så att ingen tror att de är hemma, och lever på micrad Billy-pizza hela helgen för att i fred få svulla alla delarna på en gång. Men hallå, lever de i en parallell verklighet med fler timmar eller har de inga barn? Hur hinner de? Och vad är det för fel att se ett avsnitt i veckan? Jag förstår inte.

Men är nog inte rätt person att uttala mig. Det händer att jag börjar se en ny serie på tv och tänker ”åh den här verkar bra, den ska jag nog följa”. Men redan nästa vecka missar jag avsnittet för då är det plötsligt en orienteringstävling som de stora grabbarna och jag ska vara med på eller det är föräldramöte eller så har fan och hans moster möte och av någon outgrundlig anledning måste jag vara med. Det är alltid något som kommer i vägen. Ja, jag vet. Man kan spela in de avsnitt man missar. Jag gör det. Problemet är bara att jag aldrig hinner se i kapp och helt plötsligt är det dags för en ny säsong och jag har inte hunnit längre än till avsnitt tre i den gamla…


 

Mellan människor – En härlig bok för ruggiga höstkvällar

Postad av monique den 13 Nov, 2012 i Familj, Nyheter | Inga kommentarer »

Nu när höstmörkret ruvar kallt där ute så är det riktigt mysigt att få krypa upp i soffhörnet med en god bok. Jag älskar att läsa men gör det tyvärr alldeles för sällan. Det är inte som innan barnen kom när jag hade minst en bok i varje rum som jag läste i så fort jag kom åt. Numera är det lyx att få tillbringa en ostörd timme eller två i böckernas fantastiska värld. Jag njuter varje gång jag får möjlighet att läsa och nu har jag  just läst ut ”Mellan människor” av Anna Eriksson Skarin – en bok som jag varmt rekommenderar!

”Mellan människor” handlar om Sara och Christine som båda får barn på samma dag. Deras liv snuddar vid varandra och på mer än ett sätt flätas deras öden samman. Det är en underbar och tankeväckande bok för alla som väntar barn, har fått barn eller skulle vilja skaffa barn någon gång – det vill säga det här är en bok som passar de allra flesta. Var man än befinner sig i livet finns det personer eller tankegångar att känna igen sig i. Den som letar efter bestialiska serimördare eller sexiga vampyrer leter dock förgäves. Det här är en bok om livet som det är och jag kommer på mig flera gånger att med att tänka ”ja just det, precis så är det…”.

Det märks att Anna Eriksson Skarin är journalist i botten för spåket flyter lätt och smidigt. Som läsare behöver man inte oroa sig för att fastna i snåriga passager eller tappa bort sig i syftningsfel.

Nästa del i serien ska komma i maj nästa år, ryktas det – och jag längtar redan!

Läs mer på; http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9198058207

och på http://annaerikssonskarin.se/


 

Jaaa, nytt pers med 9 minuter!

Postad av monique den 2 okt, 2012 i Hälsa och motion, Nyheter | Inga kommentarer »

Mitt stora mål i år har ju varit att komma i form efter det att vårt femte barn föddes 29 oktober förra året. När jag för en månad sedan hade turen att vinna en startplats till Lidingöloppet intensifierades minst sagt träningen. Det var Runners World tillsammans med Min utmaning som gav mig möjligheten att springa det tuffa terrängloppet och jag är både glad och tacksam för det!

Jag laddade innan loppet med tre 20 km runor i backig terräng samt en hel del intervallträning, det hade förstås inte varit fel med ännu mer träning men det är inte alltid så lätt att få ihop logistiken när man har fem barn i åldrarna 11 månader till 8,5 år som också ska tas om hand och skjutas hit och dit.

Jag kände mig lite nervös när jag gled in i den tredje startfållan. Det är nog en lite för snabb grupp för mig så jag bestämde mig för att ta det lugnt i början och motstå impulsen att hänga på de främsta löparna. Därför jag ställde mig ungefär mitt i startfältet. Eftersom ägarna vid Kolltorp var så blöta bestämde jag mig för att sticka ut på höger kanten där det verkade lite mindre lerigt. En felkalkylering visade det sig. När startskottet gått drog sig alla löpare åt höger och det blev tvärstopp när många försökte undvika vattenpölarna genom att börja gå eller hoppa rakt åt sidan framför andra löpare. Hur tänkte de nu, undrade jag. En dag som denna går det inte att ta sig torrskodd runt banan och det är lika bra att bli blöt direkt så slipper man bekymra sig om det. Jag såg i och för sig en löpare som hade satt plastpåsar runt fötterna och det kanske var ett smart drag. De första fyra km var det väldigt trångt och bitvis fick jag köa mig fram. Den första milen tog hela 57 minuter beroende på den långsamma starten. Jag hade inte riktigt planerat att ta det så här lugnt.

När startfältet så småningom öppnades upp och jag kunde springa på i min egen takt kunde jag nöjt konstatera att jag höll ett rätt bra tempo på runt fem minuter. När jag passerade Lidingövallen snubblade jag plötsligt mitt på platten och föll omkull. Jag lyckades snabbt rulla undan så jag slapp bli översprungen. En snäll man stannade och frågade hur det var med mig. Jag sa att det hade gått bra och sprang vidare direkt för att inte hinna känna efter. Jag sneglade ned på handflatorna, de var inte uppskrapade. Tur att jag inte föll på någon asfaltsträcka. Vid nästa vätskestation tog jag mig tid att kika på knäet som fått ta den största smällen, bara några ytliga skrapsår. Bra, då är det bara att springa vidare. Jag kände mig stark och plötsligt var jag redan sprungit halva sträckan, den lättaste delen visserligen men ändå. Nu fanns det inte bara vatten och sportdryck vid vätskestationen utan också saltgurka, banan och kanelgifflar. Jag tog av allt. Lite extra energi är aldrig fel. Bullarna var definit godare än tidigare års släta och ganska torra bakverk. Men de borde serveras 200 meter före vätskan så att man har något att skölja ned kanelgegget med.

Jag ser plötsligt en man i vit ballerina klänning framför mig. ”Jag fyller 40 år i morgon” står det på ryggen. Undrar om han fick starbeviset i present i morse av sina kompisar som tyckte att det var en kul grej. Jag måste fråga så jag segar mig i kapp. Det visar sig att det var hans syster som hade överraskat honom med utstyrsel strax innan starten. ”Jag får många extra hejarop så tyllkjolen är kanske inte helt fel”, säger han.

Redan på förhand hade jag bestämt mig för att gå upp för tre backar. Den vid Grönsta gärde, Abborrbacken och Karins backe. Den första backen är inte så lång men rätt brant och med två mil i benen suger den helt klart. Passar på att äta ännu en bulle på vägen upp. Nu börjar den tyngsta milen. Jag känner mig ändå ganska pigg. Speciellt när jag springer förbi andra löpare som klagar på att de är så slut.

Jag går planenligt uppför den första branta biten av Abborrbacken. Tar lite gel för att få extra energi och börjar springa så fort backen planar ut lite. Hör en speaker säga att vi löpare ska ta det lugnt och lyssna på kroppen. Om jag hade lyssnat på kroppen hade jag suttit hemma i läsfåtöljen med en god bok, muttrar jag. Fast det menar jag ju egentligen inte. För trots att det börjar göra lite ont både här och där så är det ju samtidigt så kul.

När man pratar om Lidingöloppet så är det främst Abborrbacken som nämns men Karins backe går inte av för hackor den heller. Nu är det bara två km kvar och benen är rätt tunga. Jag peppar mig själv med lite mera gel. Snart i mål. Nu gäller det att ge det sista. Kollar klockan och ser att jag bör komma i mål under 2.50. Charlotte Kalla står vid sidan av spåret och hejar på vilket ger mig ny kraft. Och där äntligen är Grönsta gärde. Jag har kraft kvar till en spurt men det är så lerigt och halt att det känns som om jag halkar ett halvt steg bakåt för varje steg framåt.

Jag kom i mål på 2.48 och slog mitt gamla rekord med nio minuter! Och eftersom jag inte har något med varken spurtpriser eller måldueller att göra så är det bara med mig själv jag tävlar. Jag ser redan fram emot att få springa nästa år. Då ska jag lägga mig längst fram på vänster flanken och försöka få till en bättre start. Förhoppningsvis har jag blivit av med de kvarvarande mammakilona till dess och är i ännu bättre form för nästa år springer jag för silvermedalj!


 

Helgens träning

Postad av monique den 11 mar, 2012 i Nyheter | Inga kommentarer »

Min ambitionsnivå när det gäller träning är rätt låg, eller snarare realistisk, jag försöker hinna med tre pass i veckan. Om det skulle hinnas med den här veckan så krävdes det träning både lördag och söndag…

När kvällen kom hade jag dock inte hunnit i väg och dessutom ville maken få ta en löprunda. Men att ge upp bara för att maken inte är hemma är ju bara bullshit! Medan killarna kollade på mello körde jag överkropp med hjälp av hantlar och gummiband. Sönerna blev inspirerade och gjorde plötsligt både dips och armhävningar!

Söndagen bjöd på underbart vårväder så det fick bli ett två timmars löppass, som inkluderade den här ol-banan där stigarna tagits bort från kartan. Det var betydligt svårare än man kan tro! Härligt att känna att jag orkar även om det inte gick fort!

20120311-201313.jpg


 

Träningsmål

Postad av monique den 1 mar, 2012 i Familj, Hälsa och motion, Nyheter | Inga kommentarer »

Nu har allra underbaraste Iwar (Otis, Mezzi, Isac, Florian, Moyo) hunnit bli hela fyra månader och ungefär så lång tid är det kvar till Jubileums marathon också. Jag har äntligen lyckats få en startplats så nu är det bara att komma i form! Bara och bara… 42 km är ju inte så bara men jag vill ändå prova om det går att komma i form efter graviditeten och förlossningen. Det är bra att ha en morot (och piska) för träningen som motivation när det är snöblandat regn och soffan ser extra bekväm ut :-). Efter barn nr 4 gjorde jag En Svensk Klassiker – igen. Jag gjorde det innan jag fick barn och jag ville utmana mig själv och kolla om jag skulle orka genomföra en klassiker igen. Nu är det alltså dags för nästa utmaning! Jag har sprungit flera maror innan barnen föddes och siktar jag på att ta mig igenom 42 km under 4 timmar! Jag vet inte om det är möjligt – men jag ska försöka!


 

Äntligen är lillebror här!

Postad av monique den 30 okt, 2011 i Nyheter | 1 kommentar »

20111030-102233.jpg

Tidigt i lördags morse, den 29:e, vaknade jag av att det gjorde ont i magen.Var det äntligen dags eller bara ännu en löjlig förvärk? När värken klingade av efter en halv minut men återkom efter cirka sex minuter började jag tänka att ”Nu jäklar i min lilla låda är det nog allvar”. När sedan vattnet gick under tredje värken klockan 04:50 förstod jag att vår långa väntan snart var över! Det enda som störde mig var att värkarna, som visserligen var regelbundna,var så korta – gjorde de verkligen någon nytta eller gjorde de bara ont? Jag avvaktade i sängen ytterligare en timme och försökte vila och ta det lugnt men kvart i sex väckte jag maken för nu tyckte jag att det var dags att stiga upp och göra oss i ordning för avfärd.

Efter att ha duschat ringde jag BB Stockholm och koordinatorn Titti sa glatt att vi var välkomna in! Toppen! Jag var lite orolig att vi inte skulle få plats eftersom BB Stockholm har varit tvungna att ta bort sin platsgaranti. Men just den här dagen hade de gott om plats – underbart! De övriga syskonen är alla födda på just BB Stockholm och varför bryta en trevlig tradition om det inte är nödvändigt!

Efter en rejäl frukost, där jag var tvungen att ställa mig upp varje gång jag fick en värk, åkte vi in till Danderyd. Nu kom värkarna allt tätare men var fortfarande lika korta. Jag bad direkt om sterila kvaddlar – det är mina kompisar och jag fattar inte varför så många dissar den här sortens bedövning. Visst, de gör jätteont att få men för mig som får så ont i ryggen funkar de jättebra! När jag sedan fått på mig sjukhusrocken och blir undersökt visade det sig att jag var redan öppen 8 cm! Härligt! De här korta men väldigt intensiva värkarna gör visst sitt jobb ändå!

Står upp ett tag men provar sedan att sitta bredbent över en pilatesboll lutad mot sängen, det funkar riktigt bra. Halv tio är jag helt öppen och jag frågar barnmorskan Anna när hon tror att det är dags att börja krysta och hon säger att det säkert inte kommer att dröja mer än en halvtimme, snart i mål alltså! Jag får en omgång kvaddlar till, den här gången i magen eftersom det gör så jäkla ont rent ut sagt. Jag får även tens-plattor på ryggslutet. Därefter är det dags att flytta över till förlossningspallen. Nu börjar det trycka på och när jag slappnar av och bara följer med kommer krystimpulsen och på andra krystvärken kom huvudet ut då var det bara att ta i lite till och plopp så halkade vår lilla bebis ut! Eller bara och bara, visst fasen gjorde det ont men när jag fick upp den lille underbare varelsen på bröstet så var all smärta värt det!!!

Helt insmetad i fosterfett men fullkomligt bedårande! En liten kille på 3570 kg och som är 52 cm långt! Lika efterlängtad som älskad från första stund!!!


 

Resa och skriva

Postad av monique den 28 okt, 2011 i MonQey Media, Nyheter, resor | Inga kommentarer »

Som jag skrev i går tänkte jag komma med lite fler matnyttiga tips i dag från Per J Andersson på resetidningen Vagabond, www.vagabond.se.

Resereportage är ofta sprängfyllda av klyschor och det är verkligen väldigt lätt att exempelvis beskriva stranden på mitt foto som paradisisk, För den här kenyanska stranden är verkligen paradisisk med sin potatismjöls fina kritvita sand och alldeles ljumna vågor – men uttrycket är alldeles för slitet så det är bättre att försöka hitta något nytt och eget sätt att beskriva den med. Samma sak är det med stående utryck så som ”regnet står som spön i backen” – försök att hitta på en egen liknelse i stället! Per listade några extremt slitna klyschor som reseskribenter bör undvika, speciellt om de vill bli publicerade i Vagabond ;-).

  • Att något är som en pärla, pärlband av hus, en oslipad diamant och så vidare
  • Det stora pplet
  • Hänförande utsikt – beskriv utsikten i stället så att läsaren förstår att den är fantastisk
  • Pulserande nattliv
  • Smultronställe
  • Omedelbar förälskelse
  • XX är väl värd att besöka/se – ja, självklart annars hade du inte skrivit om det!

Så över till själva arbetsprocessen.Pers tips är att alltid försöka att boka in några intervjuer redan hemifrån men att också planera in tid för att strosa runt och iakta på besöksmålet. Det är viktigt att ta in och ta med de miljöer som turisterna, som ska läsa reportaget, möter. Per menade också att det är bra att resa ensam eller åtminstone ge sig ut på egen hand lite då och då. Som ensam resenär är man ofta mer uppmärksam för skeenden runt omkring en och man är också ofta mer mottaglig för kontakt. Ha alltid med en anteckningbok och skriv ned mer än du behöver. Att ha ett överskott av iaktagelser med sig hem är guld värt, för att använda en klyscha ;-), när reportaget ska skrivas! Anteckna inte bara vad folk säger utan hur de ser ut, hur miljön ser ut, hur det luktar, smakar och känns. Skriv då och då under dagen och avsluta alltid dagen med att skriva ned det du upplevt.

Komposition

Per berättade att han tänker sig att han har flera olika legobitar som han komponerar ihop i olika scener. Först en sinnesfylls ingress följt av en ansats som gärna innehåller en iaktagelse från platsen för reportaget. Alltså något direkt från händelsernas centrum inte en inledning som börjar med att planet landade. Den kronologiska ordningen behöver man inte bry sig om för det kommer förmodligen att ge en alldeles för långt och tråkigt reportage. Tänk hellre tematiskt och innehållsmässigt. Bygg sedan på ansatsen med olika scener och här menar Per att man ska tänka som en filmregissör. När en scen är slut klipp till en ny utan övergång. Slutligen är det dags för avtoning och här sjunker ofta tempot. Avslutnigen får gärna återknytas till ansatsen.

Per avslutade sin föreläsning med att berätta att han föredrar att journalister ringer upp och berättar om sina reportageidéer. Om han inte tackar nej direkt så mejla in idén samanfattad på cirka fem rader. Nämn också om du samarbetar med en fotograf för Vagabod är väldigt noga med bilderna och är du inte själv extremt duktig så vill de hellre av proffbilder än bilder tagna av journalister. Det viktigt att vara väldigt konkret och ha en bestämd vinkel. Att ringa och säga att man ska till Paris och ”vill ni ha något därifrån” kommer inte att lyckas så tillvida att resemålet är väldigt udda. Det är lättare att sälja in ett knäck om man beskriver det som ligger vid sidan av det stora resemålet som många besöker. Det är lätt att tro att det bara går att sälja in resor till ”Långt bortistan” men Per menar att tidningen måste bära sig och att det går typ 10 Thailands artiklar (eftersom det är så många läsare som åker just dit) på en artikel om Kongo.

Så nu är det bara att planera in resan och pitcha en riktigt bra idé! Själv planerar jag inte att åka så mycket längre än till Danderyds sjukhus och BB Stockholm under den närmaste tiden!