Sjukt vackert och galet kallt eller hur jag fick min första DNF

Postad av monique den 11 jul, 2017 i Hälsa och motion, Löpning, MonQey Media, Nyheter, Tävling, Triathlon | 1 kommentar »

Det har varit en tuff vår. Väl tuff kan jag förstå så här i efterhand. Jag brukade vakna stressad och sedan stressa till jag föll i säng. En kväll frågade min åttaåriga dotter om jag kunde natta henne. ”Nej, det orkar jag inte”, svarade jag ”Men du kan få natta mig”. Och det gjorde hon, den lilla älsklingen. Då var klockan åtta på kvällen och jag var så trött att jag inte orkade vara vaken längre. Allt kände som måsten och det var inte ens kul att springa längre, jag som vanligtvis älskar att springa. Samtidigt var det något som inte kändes rätt i kroppen. Handbromsen var liksom i hela tiden. Min fina husläkare tog alla upptänkliga prover – utan att hitta något. Hon sa att jag hade en vilopuls att vara avundsjuk på, men vad hjälpte det när jag blev flåsig och fick hjärtklappning i minsta uppförsbacke. Allt kändes som krav och när en kompis föreslog att jag skulle komma över och fika höll jag på att krulla ihop mig i fosterställning och gråta – för jag orkade inte med ännu en grej.

Trots att Laponia Triathlon varit mitt stora mål sedan snart ett år så kändes det oöverstigligt att ta sig dit. Jag hade inte orkat tänka på hur jag skulle ta mig dit eller var jag skulle bo. Jag hade bara ett coachpass och en deadline till att passera – sedan, sedan skulle jag få tid att träna, ta hand om mig själv och planera. Men som alla vet kommer aldrig sedan. Tillslut kände jag att det inte skulle gå att köra en triathlon på Ironman distans. Jag kände mig som en gummisnodd som blivit utdragen allt för många gånger och som inte längre orkade snärta tillbaka. Så jag kontaktade Robert Johansson i tävlingsledningen för att se om det skulle gå att skjuta upp startplatsen till nästa år. Men nej, det skulle jag ha kommit på innan den sista maj, nu var det för sent. Jag gjorde ett desperat försök att sälja min startplats men det är ju ingen (utom möjligen jag) som skulle komma på tanken att spontanköra en Ironman. Jaha, det är väl bara att köra själv då, tänkte jag. Men att få upp både mig och cykeln kändes som en allt för brant uppförsbacke. Ännu ett ”jag orkar INTE”. Men bästa Robert löste mitt problem genom att ordna så att jag fick hyra Karin Nivas cykel! Det är helt fantastiskt med en människa som kan tänka sig att hyra ut sin cykel till en vilt främmande människa!!! Stort Tack Karin!!! Jag hoppas verkligen att du hittade din pärla i samma skick som den var när du lånade ut den!

När väl det största hindret var undanröjt gick allt lättare. Jag bokade en liggvagnsplats upp till Gällivare och anlände på torsdagsmorgonen, där bästa Sofie Lantto hämtade mig. Jättemånga kramar och tack till finaste Martin och Jonna som öppnade sitt hem för mig hela helgen! Och som dessutom tog med mig upp på Dundret! Vid det här laget kändes det plötsligt roligt. Nu såg jag med skräckblandad förtjusning fram emot tävlingen.

Starten gick vid midnatt, natten mellan fredag och lördag. Det var så otroligt vackert vid Vassare Träsk. Den här bilden är tagen vid 23-tiden på kvällen. Men kallt! Vi triathleter gick i spänd väntan på att få veta om vi skulle simma ett, två eller tre varv längs banan. Boeronde på vattentemperaturen så kunde det hända att tävlingsledningen skulle korta banan. Jag höll stenhårt tummarna för kortad bana. Simningen är min akilleshäl… En timme innan start fick vi veta att det skulle bli två varv,  vilket innebär ungefär 2550 meter.

Att det var kallt även på land går inte att ta miste på när man ser den här bilden! Jag behöll dunjackan på så länge som möjligt!

Så gick starten och det var SJUKT kallt! Jag försökte att crawla men jag fick direkt problem med luftrören och med andningen samt sprängont i huvudet trots mitt neoprenpannband. Det blev en kamp och vid första bojen var jag beredd att ge upp. Det var inte roligt. Jag brukar vara bra på bröstsim, faktum är att jag bröstar snabbare än jag crawlar. Men det gick inte att ta i. Det var både handbroms och fotbroms i. En känsla som sedan hängde i under resten av tävlingen. Men tanken på att missa den fina cyklingen och löpningen fick mig att bita ihop och kämpa vidare.

Den här blå (NSE-blåa!) pärlan väntade på mig när jag kom upp ur vattnet. Men innan jag kunde påbörja de drygt 18 milen så skulle torra kläder på. Och det var inte det lättaste med fingrar som djupfrysta fiskpinnar. Jag fick be en tjej i omklädningstältet om hjälp att dra ned min bh där bak ;-).

Man kunde inte ha för mycket kläder på sig på cyklingen! Trots att jag tyckte att jag hade byltat på mig så frös jag så att jag skakade! Det tog mig minst nio mil att få upp värmen så att jag kunde känna mina tår igen. Som tur var är det så vackert längs vägen att jag kunde koncentrera mig på älvornas dans över myrarna och solen som glittrade på fjälltoppar i fjärran. Jag såg en järv korsa vägen, två ripor, som också i sakta mak passerade framför mig samt ett gäng renar. Och en älgkalv, fast det var i bilen på väg hem så det räknas inte riktigt. Stora delar av vägen var jag själv och kunde lyssna på olika fåglar och fundera på vad det kunde vara. Jag uppskattar verkligen ensamheten och storheten i landskapet. Jag hade varit lite orolig för att det skulle bli mentalt tufft att inte bli påhejad men så var det inte. Det jobbiga var att jag inte hade någon kraft i benen och att jag var tvungen att stanna och kissa en gång per mil (kändes det som) och att det kändes som om jag höll på att få influensa så jag fick ideligen stanna och ta nässpray (vågade inte göra det medan jag cyklade eftersom händerna var så stela). Huvudet värkte trots två migräntabletter, bihålorna gjorde ont och hela kroppen skrek. Vid ett tillfälle funderade jag på om det fanns någon del av kroppen som inte gjorde ont – och kom fram till att lillfingrarna var ok. ”Bra”, tänkte jag för mig själv, ”koncentrera dig då på lillfingrarna”. Jag var på väg att kliva av flera gånger, men jag ville så gärna få spring så jag krigade vidare. Tack finaste klubbkompisen Carina Ljung för ditt sällskap och pepp! Och nej, vi smyglåg inte på rulle! 😉 Men vi cyklade ungefär lika fort och kunde växla ett ord här och där.

Min klocka dog vid 130 km så jag hade ingen aning om hur långt det var kvar. När jag så en skylt med matställe om en km så trodde jag att jag var framme och tömde mina cykelflaskor. Big mistake! Då var jag framme vid Saltoloukta… Inte vid Stora Sjöfallet. Jag hade en dryg mil kvar, fast det visste jag ju inte. Då var det tungt…

Carina och jag kom in till växlingen samtidigt och hon meddelade att hon inte skulle springa. Hon trodde inte att hon skulle hinna i mål på de sex timmar som vi hade på oss. Så jag fick ge mig ut själv. Nu hade jag börjat få lite ont i halsen och jag hade packat ned astmasprayen i fel påse. så jag bestämde mig redan innan jag började springa att jag bara skulle springa halva sträckan. Eftersom man springer längs vägen mot Ritsem i ungefär 20 km och sedan tillbaka så skulle jag få se de vackra vyerna men inte behöva slita mer på kroppen än nödvändigt. Jag tassade på, gick i uppförsbackarna och så länge jag inte tog några djupa andetag (för då började jag hosta) så gick det bra. Men så började vänster knä göra ont (det utan främre korsband) och då blev det svårt att springa nedför också och eftersom banan var minsta sagt kuperad blev det inte så mycket springande. Jag hejade glatt på alla urstarka löpare som var på väg tillbaka och fick en stor kram av grymmaste Sofie. Hur som helst var det en väldigt vacker löpning och jag njöt även om det gjorde ont.

Efter 23 km bad jag om skjuts tillbaka och det var inga problem! Jag vill verkligen tacka alla underbara funktionärer som stod ute i kylan och fick slås med mygg och knott för att serva och peppa oss deltagare! Ni är riktiga hjältar!!!

Även om jag inte fick den åtråvärda finishertröjan och den fina brickan som alla fick istället för en medalj så är jag väldigt nöjd med min insats. Det är inte alla snart femtioåriga fembarnsmorsor som fixar att kriga i tretton timmar och samtidigt kunna njuta av de fantastiska vyerna. Och jag är nöjd med att jag kunde vara så vuxen och klok så att jag klev av och inte pressade mig i mål. Jag hoppas verkligen att jag får komma tillbaka nästa år – för då ska jag ta mig i mål!!!!

 

 


 

Resa och skriva

Postad av monique den 28 okt, 2011 i MonQey Media, Nyheter, resor | Inga kommentarer »

Som jag skrev i går tänkte jag komma med lite fler matnyttiga tips i dag från Per J Andersson på resetidningen Vagabond, www.vagabond.se.

Resereportage är ofta sprängfyllda av klyschor och det är verkligen väldigt lätt att exempelvis beskriva stranden på mitt foto som paradisisk, För den här kenyanska stranden är verkligen paradisisk med sin potatismjöls fina kritvita sand och alldeles ljumna vågor – men uttrycket är alldeles för slitet så det är bättre att försöka hitta något nytt och eget sätt att beskriva den med. Samma sak är det med stående utryck så som ”regnet står som spön i backen” – försök att hitta på en egen liknelse i stället! Per listade några extremt slitna klyschor som reseskribenter bör undvika, speciellt om de vill bli publicerade i Vagabond ;-).

  • Att något är som en pärla, pärlband av hus, en oslipad diamant och så vidare
  • Det stora pplet
  • Hänförande utsikt – beskriv utsikten i stället så att läsaren förstår att den är fantastisk
  • Pulserande nattliv
  • Smultronställe
  • Omedelbar förälskelse
  • XX är väl värd att besöka/se – ja, självklart annars hade du inte skrivit om det!

Så över till själva arbetsprocessen.Pers tips är att alltid försöka att boka in några intervjuer redan hemifrån men att också planera in tid för att strosa runt och iakta på besöksmålet. Det är viktigt att ta in och ta med de miljöer som turisterna, som ska läsa reportaget, möter. Per menade också att det är bra att resa ensam eller åtminstone ge sig ut på egen hand lite då och då. Som ensam resenär är man ofta mer uppmärksam för skeenden runt omkring en och man är också ofta mer mottaglig för kontakt. Ha alltid med en anteckningbok och skriv ned mer än du behöver. Att ha ett överskott av iaktagelser med sig hem är guld värt, för att använda en klyscha ;-), när reportaget ska skrivas! Anteckna inte bara vad folk säger utan hur de ser ut, hur miljön ser ut, hur det luktar, smakar och känns. Skriv då och då under dagen och avsluta alltid dagen med att skriva ned det du upplevt.

Komposition

Per berättade att han tänker sig att han har flera olika legobitar som han komponerar ihop i olika scener. Först en sinnesfylls ingress följt av en ansats som gärna innehåller en iaktagelse från platsen för reportaget. Alltså något direkt från händelsernas centrum inte en inledning som börjar med att planet landade. Den kronologiska ordningen behöver man inte bry sig om för det kommer förmodligen att ge en alldeles för långt och tråkigt reportage. Tänk hellre tematiskt och innehållsmässigt. Bygg sedan på ansatsen med olika scener och här menar Per att man ska tänka som en filmregissör. När en scen är slut klipp till en ny utan övergång. Slutligen är det dags för avtoning och här sjunker ofta tempot. Avslutnigen får gärna återknytas till ansatsen.

Per avslutade sin föreläsning med att berätta att han föredrar att journalister ringer upp och berättar om sina reportageidéer. Om han inte tackar nej direkt så mejla in idén samanfattad på cirka fem rader. Nämn också om du samarbetar med en fotograf för Vagabod är väldigt noga med bilderna och är du inte själv extremt duktig så vill de hellre av proffbilder än bilder tagna av journalister. Det viktigt att vara väldigt konkret och ha en bestämd vinkel. Att ringa och säga att man ska till Paris och ”vill ni ha något därifrån” kommer inte att lyckas så tillvida att resemålet är väldigt udda. Det är lättare att sälja in ett knäck om man beskriver det som ligger vid sidan av det stora resemålet som många besöker. Det är lätt att tro att det bara går att sälja in resor till ”Långt bortistan” men Per menar att tidningen måste bära sig och att det går typ 10 Thailands artiklar (eftersom det är så många läsare som åker just dit) på en artikel om Kongo.

Så nu är det bara att planera in resan och pitcha en riktigt bra idé! Själv planerar jag inte att åka så mycket längre än till Danderyds sjukhus och BB Stockholm under den närmaste tiden!


 

Öka webbnärvaron

Postad av monique den 20 sep, 2011 i MonQey Media, Nyheter | Inga kommentarer »

I går var jag på ett mycket givande heldags seminarium med den lite luddiga titeln ”Online marknadsföring”. Vad Tobias Landén, som höll i seminaret, egentligen tog upp var hur vi ska kunna öka vår webbnärvaro. Vad är nu det? ”Webbnärvaro (på engelska kallas det web presence) innebär traditionellt den eller de webbplatser en person driver. En ambitiös webbnärvaro innebär inte bara att publicera information på webben, utan även att aktivt ta del av det pågående samtalet, att dela med sig av digitala resurser (för återanvändning av andra) och att påverka vad andra gör på webben,” allt enligt Wikipedia. Det handlade helt enkelt om att synas på nätet så att potentiella kunder kan hitta en. Tobias Landén pratade givetvis om olika sociala media och jag kan rekommendera att följa honom på twitter på @tops. Jag tänkte att jag skulle ta upp några av de matnyttiga tips som Tobias delade med sig av.

  • Din webbplats, gör det lätt för kunderna att hitta dit. se till att besökare hamnar rätt även om de inte skriver www före företagsnamnet. Köp även domännamn med vanliga felstavningar av ditt företags namn samt företagsnamnet med flera olika toppdomäner det vill säg om du har en .se adress köp också företagsnamnet.net, företagsnamnet.com, företagsnamnet.com och så vidare – allt för att underlätta för möjliga kunder att hitta din sida. Nu är det många som söker på nätet via sina smartphones så kontrollera att din sida funkar i mobilen också. Innan du skapar din webbplats tänk på; Vad vill besökaren få ut, när behöver dina besökare din sida och hur besöker de den? De flesta besökare har bråttom och vill snabbt hitta relevant information så du har bara 4-5 sekunder på dig att förklara varför kunderna ska köpa just dina tjänster innan de klickar vidare. Det här gäller text, lägger du upp en filmsnutt på första sidan så kan du däremot behålla besökarnas intresse i upp till 30 sekunder och på 30 sekunder hinner man berätta mycket!

 

  • SEO, sökmotoroptimering är förstås a och o. Ta fram 15-20 nyckelord som beskriver din verksamhet och som är de ord som dina eventuella kunder söker på. Använd de har nyckeorden på din webbplats – men med måtta, de måste vara relevanta för samanhanget. Har du en blogg på din första sida (vilket är att rekommendera för då händer det hela tiden något på sidan) så är det toppen an nämna nyckelorden lite då och då i dina inlägg. Skriv korta textstycken och använd dig av mycket rubriker eller fetstilade ord och se till att nyckelorden hamnar i rubrikerna. Ha till exempel en undermeny som heter ”Om MonQey Media” i stället för ”Om oss”. Sätt namn på dina tjänster i stället för att ha en meny som heter ”Våra tjänster”. Är du massör så skriv exempelvis ”Klassisk massage”, ”Energimassage” och så vidare på olika undermenyer så har du större chans att komma högt upp i en sökning på nätet. att använda sig av ett publiceringsverktyg som är sökmotorsoptimerat är förstås också bra. Själv använder jag mig av WordPress som både är användarvänligt och SEO vänligt. Lägg in metadata i HTLM-koden och se till att de är anpassade för varje undersida. Se också över hur sidan är uppbyggd rent tekniskt.

Det här kanske räcker för i dag! det blir fler tips en annan dag!