Sjukt vackert och galet kallt eller hur jag fick min första DNF

Postad av monique den 11 jul, 2017 i Hälsa och motion, Löpning, MonQey Media, Nyheter, Tävling, Triathlon | 1 kommentar »

Det har varit en tuff vår. Väl tuff kan jag förstå så här i efterhand. Jag brukade vakna stressad och sedan stressa till jag föll i säng. En kväll frågade min åttaåriga dotter om jag kunde natta henne. ”Nej, det orkar jag inte”, svarade jag ”Men du kan få natta mig”. Och det gjorde hon, den lilla älsklingen. Då var klockan åtta på kvällen och jag var så trött att jag inte orkade vara vaken längre. Allt kände som måsten och det var inte ens kul att springa längre, jag som vanligtvis älskar att springa. Samtidigt var det något som inte kändes rätt i kroppen. Handbromsen var liksom i hela tiden. Min fina husläkare tog alla upptänkliga prover – utan att hitta något. Hon sa att jag hade en vilopuls att vara avundsjuk på, men vad hjälpte det när jag blev flåsig och fick hjärtklappning i minsta uppförsbacke. Allt kändes som krav och när en kompis föreslog att jag skulle komma över och fika höll jag på att krulla ihop mig i fosterställning och gråta – för jag orkade inte med ännu en grej.

Trots att Laponia Triathlon varit mitt stora mål sedan snart ett år så kändes det oöverstigligt att ta sig dit. Jag hade inte orkat tänka på hur jag skulle ta mig dit eller var jag skulle bo. Jag hade bara ett coachpass och en deadline till att passera – sedan, sedan skulle jag få tid att träna, ta hand om mig själv och planera. Men som alla vet kommer aldrig sedan. Tillslut kände jag att det inte skulle gå att köra en triathlon på Ironman distans. Jag kände mig som en gummisnodd som blivit utdragen allt för många gånger och som inte längre orkade snärta tillbaka. Så jag kontaktade Robert Johansson i tävlingsledningen för att se om det skulle gå att skjuta upp startplatsen till nästa år. Men nej, det skulle jag ha kommit på innan den sista maj, nu var det för sent. Jag gjorde ett desperat försök att sälja min startplats men det är ju ingen (utom möjligen jag) som skulle komma på tanken att spontanköra en Ironman. Jaha, det är väl bara att köra själv då, tänkte jag. Men att få upp både mig och cykeln kändes som en allt för brant uppförsbacke. Ännu ett ”jag orkar INTE”. Men bästa Robert löste mitt problem genom att ordna så att jag fick hyra Karin Nivas cykel! Det är helt fantastiskt med en människa som kan tänka sig att hyra ut sin cykel till en vilt främmande människa!!! Stort Tack Karin!!! Jag hoppas verkligen att du hittade din pärla i samma skick som den var när du lånade ut den!

När väl det största hindret var undanröjt gick allt lättare. Jag bokade en liggvagnsplats upp till Gällivare och anlände på torsdagsmorgonen, där bästa Sofie Lantto hämtade mig. Jättemånga kramar och tack till finaste Martin och Jonna som öppnade sitt hem för mig hela helgen! Och som dessutom tog med mig upp på Dundret! Vid det här laget kändes det plötsligt roligt. Nu såg jag med skräckblandad förtjusning fram emot tävlingen.

Starten gick vid midnatt, natten mellan fredag och lördag. Det var så otroligt vackert vid Vassare Träsk. Den här bilden är tagen vid 23-tiden på kvällen. Men kallt! Vi triathleter gick i spänd väntan på att få veta om vi skulle simma ett, två eller tre varv längs banan. Boeronde på vattentemperaturen så kunde det hända att tävlingsledningen skulle korta banan. Jag höll stenhårt tummarna för kortad bana. Simningen är min akilleshäl… En timme innan start fick vi veta att det skulle bli två varv,  vilket innebär ungefär 2550 meter.

Att det var kallt även på land går inte att ta miste på när man ser den här bilden! Jag behöll dunjackan på så länge som möjligt!

Så gick starten och det var SJUKT kallt! Jag försökte att crawla men jag fick direkt problem med luftrören och med andningen samt sprängont i huvudet trots mitt neoprenpannband. Det blev en kamp och vid första bojen var jag beredd att ge upp. Det var inte roligt. Jag brukar vara bra på bröstsim, faktum är att jag bröstar snabbare än jag crawlar. Men det gick inte att ta i. Det var både handbroms och fotbroms i. En känsla som sedan hängde i under resten av tävlingen. Men tanken på att missa den fina cyklingen och löpningen fick mig att bita ihop och kämpa vidare.

Den här blå (NSE-blåa!) pärlan väntade på mig när jag kom upp ur vattnet. Men innan jag kunde påbörja de drygt 18 milen så skulle torra kläder på. Och det var inte det lättaste med fingrar som djupfrysta fiskpinnar. Jag fick be en tjej i omklädningstältet om hjälp att dra ned min bh där bak ;-).

Man kunde inte ha för mycket kläder på sig på cyklingen! Trots att jag tyckte att jag hade byltat på mig så frös jag så att jag skakade! Det tog mig minst nio mil att få upp värmen så att jag kunde känna mina tår igen. Som tur var är det så vackert längs vägen att jag kunde koncentrera mig på älvornas dans över myrarna och solen som glittrade på fjälltoppar i fjärran. Jag såg en järv korsa vägen, två ripor, som också i sakta mak passerade framför mig samt ett gäng renar. Och en älgkalv, fast det var i bilen på väg hem så det räknas inte riktigt. Stora delar av vägen var jag själv och kunde lyssna på olika fåglar och fundera på vad det kunde vara. Jag uppskattar verkligen ensamheten och storheten i landskapet. Jag hade varit lite orolig för att det skulle bli mentalt tufft att inte bli påhejad men så var det inte. Det jobbiga var att jag inte hade någon kraft i benen och att jag var tvungen att stanna och kissa en gång per mil (kändes det som) och att det kändes som om jag höll på att få influensa så jag fick ideligen stanna och ta nässpray (vågade inte göra det medan jag cyklade eftersom händerna var så stela). Huvudet värkte trots två migräntabletter, bihålorna gjorde ont och hela kroppen skrek. Vid ett tillfälle funderade jag på om det fanns någon del av kroppen som inte gjorde ont – och kom fram till att lillfingrarna var ok. ”Bra”, tänkte jag för mig själv, ”koncentrera dig då på lillfingrarna”. Jag var på väg att kliva av flera gånger, men jag ville så gärna få spring så jag krigade vidare. Tack finaste klubbkompisen Carina Ljung för ditt sällskap och pepp! Och nej, vi smyglåg inte på rulle! 😉 Men vi cyklade ungefär lika fort och kunde växla ett ord här och där.

Min klocka dog vid 130 km så jag hade ingen aning om hur långt det var kvar. När jag så en skylt med matställe om en km så trodde jag att jag var framme och tömde mina cykelflaskor. Big mistake! Då var jag framme vid Saltoloukta… Inte vid Stora Sjöfallet. Jag hade en dryg mil kvar, fast det visste jag ju inte. Då var det tungt…

Carina och jag kom in till växlingen samtidigt och hon meddelade att hon inte skulle springa. Hon trodde inte att hon skulle hinna i mål på de sex timmar som vi hade på oss. Så jag fick ge mig ut själv. Nu hade jag börjat få lite ont i halsen och jag hade packat ned astmasprayen i fel påse. så jag bestämde mig redan innan jag började springa att jag bara skulle springa halva sträckan. Eftersom man springer längs vägen mot Ritsem i ungefär 20 km och sedan tillbaka så skulle jag få se de vackra vyerna men inte behöva slita mer på kroppen än nödvändigt. Jag tassade på, gick i uppförsbackarna och så länge jag inte tog några djupa andetag (för då började jag hosta) så gick det bra. Men så började vänster knä göra ont (det utan främre korsband) och då blev det svårt att springa nedför också och eftersom banan var minsta sagt kuperad blev det inte så mycket springande. Jag hejade glatt på alla urstarka löpare som var på väg tillbaka och fick en stor kram av grymmaste Sofie. Hur som helst var det en väldigt vacker löpning och jag njöt även om det gjorde ont.

Efter 23 km bad jag om skjuts tillbaka och det var inga problem! Jag vill verkligen tacka alla underbara funktionärer som stod ute i kylan och fick slås med mygg och knott för att serva och peppa oss deltagare! Ni är riktiga hjältar!!!

Även om jag inte fick den åtråvärda finishertröjan och den fina brickan som alla fick istället för en medalj så är jag väldigt nöjd med min insats. Det är inte alla snart femtioåriga fembarnsmorsor som fixar att kriga i tretton timmar och samtidigt kunna njuta av de fantastiska vyerna. Och jag är nöjd med att jag kunde vara så vuxen och klok så att jag klev av och inte pressade mig i mål. Jag hoppas verkligen att jag får komma tillbaka nästa år – för då ska jag ta mig i mål!!!!

 

 


 

Test av Compressport

Postad av monique den 3 feb, 2017 i Hälsa och motion, Löpning, Nyheter, Träning | Inga kommentarer »

Jag skriver för sajten  Allt om swimrun och vi har haft glädjen att få testa löparkläder från Compressport. Jag tänkte att jag kan dela med mig av våra erfarenheter även i detta forum. Vi var två testlöpare som har sprungit i deras kompressions vadskydd, underställströja och vindjacka.

Hur har testet gått till:
Vi är båda vana löpare och vi har sprungit vid upprepade tillfällen i kläderna. Vi har använt plaggen både vid långpass och på intervaller.

Design och intryck:
Vi har båda testat kompressions vadskydden tidigare och vårt positiva intryck bestod även under dessa testlöpningar. Jag har också testat vadskydd från 2XU, och har man långa ben så passar Compressports vadskydd bättre för de är längre. Enligt min uppfattning sitter de också bättre och tightare än calfs från Skins. Eller som en av testlöparna sa: ”Både jag och tjejen älskar dem, de sitter bra, sitter på plats och känslan under och efter passet är att det är skönt att ha dem på. Vadskydden finns i en mängd färger så som de här karamelliga:

Underställs tröjan har en tight passform och är ultralätt samt sömlös. Tröjan är väldigt skön och även om den kändes tunn frös inte våra testlöpare.  Den reglerar värmen bra och kyler när man är varm och värmer när det är kallt. Tröjan sitter bra på och glider inte upp vilket tigtha kläder kan göra om man har ett annat plagg ovanpå, och är det något man inte vill ha när man springer på vintern så är det en glipa där bak! Den transporterar bort fukt och luktar inte, inte ens efter ett hårt intervallpass. Den manlige testlöparen tycke att modellen var lite feminin med sin slimmade design medan den medan jag själv insåg att jag borde gå ned fem kg innan jag visar mig offentligt i den ;-).

Den tighta underställströjan. Foto: Adina Hörnsten Stalås

Även jackan är ultralätt och kan smidigt packas ned i exempelvis en löparryggsäck eller en ficka. Jackan har ett stretchigt tyg på ryggen och tanken är att man ska kunna ta på den över vätskesystemet/ryggsäcken utan att behöva ta av ryggan, vilket är praktiskt om man är ute och springer och det plötsligt blir kallare eller man kommer upp på ett berg. Man ser visserligen lite ut som Quasimodo när man har jackan över ryggsäcken, men det är en smart funktion. Våra testlöpare upplevde att jackan hade väl tilltagen armlängd så att även den med långa armar kan utnyttja ”tumhålet”. Ett plus för fickan på ryggen för till exempel nycklar eller batteriet till pannlampan. Designen känns väldigt genomarbetad med exempelvis den sneda dragkedjan som gör att skäggiga löpare inte riskerar att fastna med skägget i blixtlåsen om de drar på sig jackan i farten. Det enda testlöparna saknade var mer reflexer.

Löpning med jackan under ryggsäcken. Foto: Sofie Lantto.

Med jackan över ryggsäcken. Foto: Sofie Lantto

Funktioner:
R2v2 Calfsleeves – Den nya modellen har en extra flärp som går upp över knät för att dämpa belastningen på knäskålen. Passar till i stort sätt alla aktiviteter. Denna produkt går använda året runt oberoende av värme, kyla, vått eller torrt. Testlöparna har, förutom att springa med dem på, använt dem på triathlon- och swimruntävlingar och de torkar snabbt när man kommer upp ur vattnet. de är främst framtagna för att användas under aktivitet men behåll dem gärna på 1-2 timmar efter en aktivitet för att skynda på återhämtningen. De är också sömlösa.

On/Off shirt  – Lager 1 plagg med kompression och en fantastisk funktion när det gäller att hålla kroppen rätt tempererad. Både kyler och värmer tack vare ett system med interaktiva fibrer och 42 000 avioler eller små hål som sluter sig när man är stilla men öppnar sig musklerna spänns. Finns med lång ärm, kort ärm och som linne.

Hurricane Jacket – Ultralätt vindjacka med smarta lösningar så som den sneda dragkedjan som inte känns kall och obehaglig mot halsen. Den är ingen regnjacka men står emot lite stänk och torkas snabbt om den blir blöt. Ryggpartiet är gjort i ett stretchigt material som andas bra och som går att töja ut över en ryggsäck.

Återförsäljare


 

Vinterlöpning

Postad av monique den 29 Dec, 2016 i Hälsa och motion, Löpning, Nyheter | Inga kommentarer »

Den ihärdiga blåsten tog en paus. Fåglarna kvittrade och solen gnistrade i isen på den slingrande grusvägen ute på landet där mina svärföräldrar bor. Det var några minusgrader och alldeles perfekt löparväder! Men snorhalt! Jag är verkligen tacksam för mina nya Aurora  från Icebug. Även när jag sprang utför hade jag bra fäste. Jag vill gärna skriva att jag flög fram, men det var inte riktigt sant. Förkylningen från helvetet och en operation innan jul hade satt sina spår, så benen var tunga. Men känslan av att jag kunde flyga fram på den såphala vägen utan att behöva vara rädd för att halka var härlig! Njutning på högsta nivå även om benen och andningen inte riktigt var med alltså.

Taggar:, ,


 

Tvångstabata och löparlycka

Postad av monique den 19 Nov, 2016 i Hälsa och motion, Löpning, Nyheter, Trail, Träning | Inga kommentarer »

I går var det en riktig skitdag. Vakande med huvudvärk som under dagen eskalerade till migrän. Barnen hade förvandlats till sengångare och ju mer jag tjatade desto långsammare rörde de på sig. Stress och regn. Massor av kallt blött novemberregn. Skrek på barnen att skynda sig på. Maxpuls och nästan magsår.

Fram på eftermiddagen mådde jag illa av huvudvärk och hade inte den minsta lust att träna. Man ska ju lyssna på kroppen. men ibland är det svårt att veta om det är latmasken som tycker att det vore trevligast att sitta kvar framför datorn med en stor kopp te, eller om man faktiskt håller på att bli sjuk och borde ta en vilodag. Fastnade i en text jag höll på att skriva och plötsligt var det för sent att boka av dagens Tabata-passet, så det var bara att bita ihop och åka och träna. Och det var bra, för efteråt kändes det bättre. Den värsta huvudvärken hade släppt och jag kunde mysa med familjen i tv-soffan.

I dag däremot behövde jag verkligen inte tvinga mig själv till att träna. Medan dottern hade fotbollsträning skuttade jag i väg i skogen längs  en trailslinga som kallas ”Oxblodet”. Några sekunder kom solen fram och jag njöt verkligen av att bara vara ute. Jag hade klockan på med kollade aldrig tiden. Det spelade ingen roll hur långsamt det gick, jag var bara så sjukt lycklig över att kunna springa!20161119_114649Förra fredagen hade vi spänstövningar på Endurance PT-utbildningen på Konditionsidrott som jag går. Vi avslutade med att hoppa jämfota över häckar. Det var rätt höga häckar och jag kände att jag inte vågade testa att hoppa över dem. Men det fanns också några lägre häckar och jag tänkte att jag inte borde fega ur utan hoppa över dem. Tänk att man aldrig lär sig… Hann bara hoppa över en häck… Landade förmodligen snett och mitt vänsterknä, det utan främre korsband, vek sig under mig och det gjorde galet ont. Tur i oturen är flera av mina kursare naprapater och sjukgymnaster så jag fick snabbt hjälp med att lägga mig ned, få benet högt och knäet hårt lindat. Jag är övertygad om att det var den snabba hjälpen som gjorde att jag kunde åka längdskidor, om än mycket försiktigt, dagen därpå. Och springa trail i dag utan knäskydd! Jag var hos en sjukgymnast i torsdags som gjorde ett ultraljud på knäet. Han kunde konstatera att menisken är lite skadad men att knäet ändå var förhållandevis stabilt. Jag får springa men inga långpass och jag ska inte hoppa.

20161119_113256Efter förra veckans snökaos är det nästan bart i skogen och jag kände mig så tacksam där jag tassade fram längs en smal slingrande stig. Även där snön låg kvar var stigen bar.20161119_111433Lite blött och lerigt var det förstås, men lite lera har inge dött av och det var alldeles underbart tills…

20161119_111843…stigen försvann! Någonstans mitt i bilden finns det en bro – långt där nere under vattnet. Eftersom jag inte hade några vadarstövlar på mig vände jag tillbaka och insåg att leden bara är markerad åt ena hållet. Lite spännande att hitta tillbaka med andra ord! Som orienterare har jag flera gånger lagt märke till hur svårt det är att back tracka sig själv. Man tror att man vet hur det ska se ut, men när man kommer från andra hållet ser skogen annorlunda ut. Hann i alla fall tillbaka precis när dotterns träning var över.

20161119_120207Jag gillar verkligen den här funktionen på min Suunto! Hur kändes passet? Jo tack utmärkt! Jag kollade inte hur många kilometer jag hade sprungit. Det betydde liksom inget. Det enda som var viktigt var att jag kunde springa! Riktig lyckolöpning!

Taggar:, , , , , ,