Sjukt vackert och galet kallt eller hur jag fick min första DNF

Postad av monique den 11 jul, 2017 i Hälsa och motion, Löpning, MonQey Media, Nyheter, Tävling, Triathlon | 1 kommentar »

Det har varit en tuff vår. Väl tuff kan jag förstå så här i efterhand. Jag brukade vakna stressad och sedan stressa till jag föll i säng. En kväll frågade min åttaåriga dotter om jag kunde natta henne. ”Nej, det orkar jag inte”, svarade jag ”Men du kan få natta mig”. Och det gjorde hon, den lilla älsklingen. Då var klockan åtta på kvällen och jag var så trött att jag inte orkade vara vaken längre. Allt kände som måsten och det var inte ens kul att springa längre, jag som vanligtvis älskar att springa. Samtidigt var det något som inte kändes rätt i kroppen. Handbromsen var liksom i hela tiden. Min fina husläkare tog alla upptänkliga prover – utan att hitta något. Hon sa att jag hade en vilopuls att vara avundsjuk på, men vad hjälpte det när jag blev flåsig och fick hjärtklappning i minsta uppförsbacke. Allt kändes som krav och när en kompis föreslog att jag skulle komma över och fika höll jag på att krulla ihop mig i fosterställning och gråta – för jag orkade inte med ännu en grej.

Trots att Laponia Triathlon varit mitt stora mål sedan snart ett år så kändes det oöverstigligt att ta sig dit. Jag hade inte orkat tänka på hur jag skulle ta mig dit eller var jag skulle bo. Jag hade bara ett coachpass och en deadline till att passera – sedan, sedan skulle jag få tid att träna, ta hand om mig själv och planera. Men som alla vet kommer aldrig sedan. Tillslut kände jag att det inte skulle gå att köra en triathlon på Ironman distans. Jag kände mig som en gummisnodd som blivit utdragen allt för många gånger och som inte längre orkade snärta tillbaka. Så jag kontaktade Robert Johansson i tävlingsledningen för att se om det skulle gå att skjuta upp startplatsen till nästa år. Men nej, det skulle jag ha kommit på innan den sista maj, nu var det för sent. Jag gjorde ett desperat försök att sälja min startplats men det är ju ingen (utom möjligen jag) som skulle komma på tanken att spontanköra en Ironman. Jaha, det är väl bara att köra själv då, tänkte jag. Men att få upp både mig och cykeln kändes som en allt för brant uppförsbacke. Ännu ett ”jag orkar INTE”. Men bästa Robert löste mitt problem genom att ordna så att jag fick hyra Karin Nivas cykel! Det är helt fantastiskt med en människa som kan tänka sig att hyra ut sin cykel till en vilt främmande människa!!! Stort Tack Karin!!! Jag hoppas verkligen att du hittade din pärla i samma skick som den var när du lånade ut den!

När väl det största hindret var undanröjt gick allt lättare. Jag bokade en liggvagnsplats upp till Gällivare och anlände på torsdagsmorgonen, där bästa Sofie Lantto hämtade mig. Jättemånga kramar och tack till finaste Martin och Jonna som öppnade sitt hem för mig hela helgen! Och som dessutom tog med mig upp på Dundret! Vid det här laget kändes det plötsligt roligt. Nu såg jag med skräckblandad förtjusning fram emot tävlingen.

Starten gick vid midnatt, natten mellan fredag och lördag. Det var så otroligt vackert vid Vassare Träsk. Den här bilden är tagen vid 23-tiden på kvällen. Men kallt! Vi triathleter gick i spänd väntan på att få veta om vi skulle simma ett, två eller tre varv längs banan. Boeronde på vattentemperaturen så kunde det hända att tävlingsledningen skulle korta banan. Jag höll stenhårt tummarna för kortad bana. Simningen är min akilleshäl… En timme innan start fick vi veta att det skulle bli två varv,  vilket innebär ungefär 2550 meter.

Att det var kallt även på land går inte att ta miste på när man ser den här bilden! Jag behöll dunjackan på så länge som möjligt!

Så gick starten och det var SJUKT kallt! Jag försökte att crawla men jag fick direkt problem med luftrören och med andningen samt sprängont i huvudet trots mitt neoprenpannband. Det blev en kamp och vid första bojen var jag beredd att ge upp. Det var inte roligt. Jag brukar vara bra på bröstsim, faktum är att jag bröstar snabbare än jag crawlar. Men det gick inte att ta i. Det var både handbroms och fotbroms i. En känsla som sedan hängde i under resten av tävlingen. Men tanken på att missa den fina cyklingen och löpningen fick mig att bita ihop och kämpa vidare.

Den här blå (NSE-blåa!) pärlan väntade på mig när jag kom upp ur vattnet. Men innan jag kunde påbörja de drygt 18 milen så skulle torra kläder på. Och det var inte det lättaste med fingrar som djupfrysta fiskpinnar. Jag fick be en tjej i omklädningstältet om hjälp att dra ned min bh där bak ;-).

Man kunde inte ha för mycket kläder på sig på cyklingen! Trots att jag tyckte att jag hade byltat på mig så frös jag så att jag skakade! Det tog mig minst nio mil att få upp värmen så att jag kunde känna mina tår igen. Som tur var är det så vackert längs vägen att jag kunde koncentrera mig på älvornas dans över myrarna och solen som glittrade på fjälltoppar i fjärran. Jag såg en järv korsa vägen, två ripor, som också i sakta mak passerade framför mig samt ett gäng renar. Och en älgkalv, fast det var i bilen på väg hem så det räknas inte riktigt. Stora delar av vägen var jag själv och kunde lyssna på olika fåglar och fundera på vad det kunde vara. Jag uppskattar verkligen ensamheten och storheten i landskapet. Jag hade varit lite orolig för att det skulle bli mentalt tufft att inte bli påhejad men så var det inte. Det jobbiga var att jag inte hade någon kraft i benen och att jag var tvungen att stanna och kissa en gång per mil (kändes det som) och att det kändes som om jag höll på att få influensa så jag fick ideligen stanna och ta nässpray (vågade inte göra det medan jag cyklade eftersom händerna var så stela). Huvudet värkte trots två migräntabletter, bihålorna gjorde ont och hela kroppen skrek. Vid ett tillfälle funderade jag på om det fanns någon del av kroppen som inte gjorde ont – och kom fram till att lillfingrarna var ok. ”Bra”, tänkte jag för mig själv, ”koncentrera dig då på lillfingrarna”. Jag var på väg att kliva av flera gånger, men jag ville så gärna få spring så jag krigade vidare. Tack finaste klubbkompisen Carina Ljung för ditt sällskap och pepp! Och nej, vi smyglåg inte på rulle! 😉 Men vi cyklade ungefär lika fort och kunde växla ett ord här och där.

Min klocka dog vid 130 km så jag hade ingen aning om hur långt det var kvar. När jag så en skylt med matställe om en km så trodde jag att jag var framme och tömde mina cykelflaskor. Big mistake! Då var jag framme vid Saltoloukta… Inte vid Stora Sjöfallet. Jag hade en dryg mil kvar, fast det visste jag ju inte. Då var det tungt…

Carina och jag kom in till växlingen samtidigt och hon meddelade att hon inte skulle springa. Hon trodde inte att hon skulle hinna i mål på de sex timmar som vi hade på oss. Så jag fick ge mig ut själv. Nu hade jag börjat få lite ont i halsen och jag hade packat ned astmasprayen i fel påse. så jag bestämde mig redan innan jag började springa att jag bara skulle springa halva sträckan. Eftersom man springer längs vägen mot Ritsem i ungefär 20 km och sedan tillbaka så skulle jag få se de vackra vyerna men inte behöva slita mer på kroppen än nödvändigt. Jag tassade på, gick i uppförsbackarna och så länge jag inte tog några djupa andetag (för då började jag hosta) så gick det bra. Men så började vänster knä göra ont (det utan främre korsband) och då blev det svårt att springa nedför också och eftersom banan var minsta sagt kuperad blev det inte så mycket springande. Jag hejade glatt på alla urstarka löpare som var på väg tillbaka och fick en stor kram av grymmaste Sofie. Hur som helst var det en väldigt vacker löpning och jag njöt även om det gjorde ont.

Efter 23 km bad jag om skjuts tillbaka och det var inga problem! Jag vill verkligen tacka alla underbara funktionärer som stod ute i kylan och fick slås med mygg och knott för att serva och peppa oss deltagare! Ni är riktiga hjältar!!!

Även om jag inte fick den åtråvärda finishertröjan och den fina brickan som alla fick istället för en medalj så är jag väldigt nöjd med min insats. Det är inte alla snart femtioåriga fembarnsmorsor som fixar att kriga i tretton timmar och samtidigt kunna njuta av de fantastiska vyerna. Och jag är nöjd med att jag kunde vara så vuxen och klok så att jag klev av och inte pressade mig i mål. Jag hoppas verkligen att jag får komma tillbaka nästa år – för då ska jag ta mig i mål!!!!

 

 


 

Test av Compressport

Postad av monique den 3 feb, 2017 i Hälsa och motion, Löpning, Nyheter, Träning | Inga kommentarer »

Jag skriver för sajten  Allt om swimrun och vi har haft glädjen att få testa löparkläder från Compressport. Jag tänkte att jag kan dela med mig av våra erfarenheter även i detta forum. Vi var två testlöpare som har sprungit i deras kompressions vadskydd, underställströja och vindjacka.

Hur har testet gått till:
Vi är båda vana löpare och vi har sprungit vid upprepade tillfällen i kläderna. Vi har använt plaggen både vid långpass och på intervaller.

Design och intryck:
Vi har båda testat kompressions vadskydden tidigare och vårt positiva intryck bestod även under dessa testlöpningar. Jag har också testat vadskydd från 2XU, och har man långa ben så passar Compressports vadskydd bättre för de är längre. Enligt min uppfattning sitter de också bättre och tightare än calfs från Skins. Eller som en av testlöparna sa: ”Både jag och tjejen älskar dem, de sitter bra, sitter på plats och känslan under och efter passet är att det är skönt att ha dem på. Vadskydden finns i en mängd färger så som de här karamelliga:

Underställs tröjan har en tight passform och är ultralätt samt sömlös. Tröjan är väldigt skön och även om den kändes tunn frös inte våra testlöpare.  Den reglerar värmen bra och kyler när man är varm och värmer när det är kallt. Tröjan sitter bra på och glider inte upp vilket tigtha kläder kan göra om man har ett annat plagg ovanpå, och är det något man inte vill ha när man springer på vintern så är det en glipa där bak! Den transporterar bort fukt och luktar inte, inte ens efter ett hårt intervallpass. Den manlige testlöparen tycke att modellen var lite feminin med sin slimmade design medan den medan jag själv insåg att jag borde gå ned fem kg innan jag visar mig offentligt i den ;-).

Den tighta underställströjan. Foto: Adina Hörnsten Stalås

Även jackan är ultralätt och kan smidigt packas ned i exempelvis en löparryggsäck eller en ficka. Jackan har ett stretchigt tyg på ryggen och tanken är att man ska kunna ta på den över vätskesystemet/ryggsäcken utan att behöva ta av ryggan, vilket är praktiskt om man är ute och springer och det plötsligt blir kallare eller man kommer upp på ett berg. Man ser visserligen lite ut som Quasimodo när man har jackan över ryggsäcken, men det är en smart funktion. Våra testlöpare upplevde att jackan hade väl tilltagen armlängd så att även den med långa armar kan utnyttja ”tumhålet”. Ett plus för fickan på ryggen för till exempel nycklar eller batteriet till pannlampan. Designen känns väldigt genomarbetad med exempelvis den sneda dragkedjan som gör att skäggiga löpare inte riskerar att fastna med skägget i blixtlåsen om de drar på sig jackan i farten. Det enda testlöparna saknade var mer reflexer.

Löpning med jackan under ryggsäcken. Foto: Sofie Lantto.

Med jackan över ryggsäcken. Foto: Sofie Lantto

Funktioner:
R2v2 Calfsleeves – Den nya modellen har en extra flärp som går upp över knät för att dämpa belastningen på knäskålen. Passar till i stort sätt alla aktiviteter. Denna produkt går använda året runt oberoende av värme, kyla, vått eller torrt. Testlöparna har, förutom att springa med dem på, använt dem på triathlon- och swimruntävlingar och de torkar snabbt när man kommer upp ur vattnet. de är främst framtagna för att användas under aktivitet men behåll dem gärna på 1-2 timmar efter en aktivitet för att skynda på återhämtningen. De är också sömlösa.

On/Off shirt  – Lager 1 plagg med kompression och en fantastisk funktion när det gäller att hålla kroppen rätt tempererad. Både kyler och värmer tack vare ett system med interaktiva fibrer och 42 000 avioler eller små hål som sluter sig när man är stilla men öppnar sig musklerna spänns. Finns med lång ärm, kort ärm och som linne.

Hurricane Jacket – Ultralätt vindjacka med smarta lösningar så som den sneda dragkedjan som inte känns kall och obehaglig mot halsen. Den är ingen regnjacka men står emot lite stänk och torkas snabbt om den blir blöt. Ryggpartiet är gjort i ett stretchigt material som andas bra och som går att töja ut över en ryggsäck.

Återförsäljare


 

Vinterlöpning

Postad av monique den 29 Dec, 2016 i Hälsa och motion, Löpning, Nyheter | Inga kommentarer »

Den ihärdiga blåsten tog en paus. Fåglarna kvittrade och solen gnistrade i isen på den slingrande grusvägen ute på landet där mina svärföräldrar bor. Det var några minusgrader och alldeles perfekt löparväder! Men snorhalt! Jag är verkligen tacksam för mina nya Aurora  från Icebug. Även när jag sprang utför hade jag bra fäste. Jag vill gärna skriva att jag flög fram, men det var inte riktigt sant. Förkylningen från helvetet och en operation innan jul hade satt sina spår, så benen var tunga. Men känslan av att jag kunde flyga fram på den såphala vägen utan att behöva vara rädd för att halka var härlig! Njutning på högsta nivå även om benen och andningen inte riktigt var med alltså.

Taggar:, ,


 

Tvångstabata och löparlycka

Postad av monique den 19 Nov, 2016 i Hälsa och motion, Löpning, Nyheter, Trail, Träning | Inga kommentarer »

I går var det en riktig skitdag. Vakande med huvudvärk som under dagen eskalerade till migrän. Barnen hade förvandlats till sengångare och ju mer jag tjatade desto långsammare rörde de på sig. Stress och regn. Massor av kallt blött novemberregn. Skrek på barnen att skynda sig på. Maxpuls och nästan magsår.

Fram på eftermiddagen mådde jag illa av huvudvärk och hade inte den minsta lust att träna. Man ska ju lyssna på kroppen. men ibland är det svårt att veta om det är latmasken som tycker att det vore trevligast att sitta kvar framför datorn med en stor kopp te, eller om man faktiskt håller på att bli sjuk och borde ta en vilodag. Fastnade i en text jag höll på att skriva och plötsligt var det för sent att boka av dagens Tabata-passet, så det var bara att bita ihop och åka och träna. Och det var bra, för efteråt kändes det bättre. Den värsta huvudvärken hade släppt och jag kunde mysa med familjen i tv-soffan.

I dag däremot behövde jag verkligen inte tvinga mig själv till att träna. Medan dottern hade fotbollsträning skuttade jag i väg i skogen längs  en trailslinga som kallas ”Oxblodet”. Några sekunder kom solen fram och jag njöt verkligen av att bara vara ute. Jag hade klockan på med kollade aldrig tiden. Det spelade ingen roll hur långsamt det gick, jag var bara så sjukt lycklig över att kunna springa!20161119_114649Förra fredagen hade vi spänstövningar på Endurance PT-utbildningen på Konditionsidrott som jag går. Vi avslutade med att hoppa jämfota över häckar. Det var rätt höga häckar och jag kände att jag inte vågade testa att hoppa över dem. Men det fanns också några lägre häckar och jag tänkte att jag inte borde fega ur utan hoppa över dem. Tänk att man aldrig lär sig… Hann bara hoppa över en häck… Landade förmodligen snett och mitt vänsterknä, det utan främre korsband, vek sig under mig och det gjorde galet ont. Tur i oturen är flera av mina kursare naprapater och sjukgymnaster så jag fick snabbt hjälp med att lägga mig ned, få benet högt och knäet hårt lindat. Jag är övertygad om att det var den snabba hjälpen som gjorde att jag kunde åka längdskidor, om än mycket försiktigt, dagen därpå. Och springa trail i dag utan knäskydd! Jag var hos en sjukgymnast i torsdags som gjorde ett ultraljud på knäet. Han kunde konstatera att menisken är lite skadad men att knäet ändå var förhållandevis stabilt. Jag får springa men inga långpass och jag ska inte hoppa.

20161119_113256Efter förra veckans snökaos är det nästan bart i skogen och jag kände mig så tacksam där jag tassade fram längs en smal slingrande stig. Även där snön låg kvar var stigen bar.20161119_111433Lite blött och lerigt var det förstås, men lite lera har inge dött av och det var alldeles underbart tills…

20161119_111843…stigen försvann! Någonstans mitt i bilden finns det en bro – långt där nere under vattnet. Eftersom jag inte hade några vadarstövlar på mig vände jag tillbaka och insåg att leden bara är markerad åt ena hållet. Lite spännande att hitta tillbaka med andra ord! Som orienterare har jag flera gånger lagt märke till hur svårt det är att back tracka sig själv. Man tror att man vet hur det ska se ut, men när man kommer från andra hållet ser skogen annorlunda ut. Hann i alla fall tillbaka precis när dotterns träning var över.

20161119_120207Jag gillar verkligen den här funktionen på min Suunto! Hur kändes passet? Jo tack utmärkt! Jag kollade inte hur många kilometer jag hade sprungit. Det betydde liksom inget. Det enda som var viktigt var att jag kunde springa! Riktig lyckolöpning!

Taggar:, , , , , ,


 

Racerapport från Nordslingan

Postad av monique den 18 aug, 2015 i Hälsa och motion, Nyheter, Swimrun | Inga kommentarer »

60 km inger respekt, åtminstone hos mig. Jag har aldrig sprungit längre än ett marathon och nu skulle jag ta mig igenom 56 km löpning och 4,2 km simning. Hur skulle det gå? Skulle kroppen hålla? Det var många tankar som for runt i huvudet. Dessutom oroade jag mig för att jag höll på att bli förkyld. Jag hade haft lite ont i halsen några dagar och var rädd för att det skulle bli som vid Vansbro Triathlon, när jag mot bättre vetande startade och mådde skrutt hela tävlingen. Natten innan Nordslingan sov jag inte så mycket och halv sex på morgonen kände jag att det var lika bra att kliva upp. När jag tassade ut för att hämta in tidningen så kände jag i ton av höst i luften men jag kunde också konstatera att det skulle bli en underbar dag för solen var på väg upp och det fanns inte ett moln på himlen!

Efter min  tävlingsfrukost bestående av rödbetsjuice med extra mycket ingefära, chiapudding med blåbär ( här är mitt favvorecept: 3 msk  chiafrön, 1 dl kokosmjölk, 1 dl mandelmjölk, vaniljpulver, kardemumma), glutenfritt bröd med hasselnötsmör och en latte med kokosolja skjutsade maken mig till starten vid Aleceahuset i Åkersberga.  Nu var det dags för mitt livs utmaning! Ungefär 60 km, från  Åkersberga till Norrtälje. Min underbare teammate Erik Lorrinder anlände strax efter mig,  och vi var båda lika förväntansfulla! En av de roligaste sakerna med den här sporten är ju att man får tävla i lag.

Det var inte så många startande lag som dök upp till den allra första Nordslingan, När Per Spångberg skickade i väg oss var vi bara 8 lag. I gemensam tropp sprang vi upp mot Drängsjön. Tempot var moderat vilket var skönt för trots att klockan bara var 9:30 var det redan riktigt varmt. Vi passerade flera hästhagar och här hade arrangörerna inte fått hänga upp några snitslar, för att inte stressa hästarna. Det i sin tur gjorde att det inte var helt enkelt att hitta vägen. Vid race briefingen innan start hade Jonas Spångberg sagt att vi skulle springa genom en tunnel under Spånlötvägen. Trots att jag har sprungit i de här trakterna hur många gånger som helt så har jag aldrig sett någon tunnel så det var lite spännande att försöka hitta något som man inte ens kan visualisera var den finns. Efter lite letande hittade vi tunneln (efter att vi redan hade sprungit över vägen ;-)).

Efter  4,5 km löpning kom vi fram till Drängsjön och den första simningen på 510 meter. Alla lag kom i vattnet ungefär samtidigt. Erik och jag kopplade ihop oss med vår sling och började simma. Erik simmade först och här kunde vi dra dagens första lärdom: den som simmar först ska inte ha camelbaken på… En långsam simning på grund av diverse tekniska haverier (paddlar och remmar som gick sönder med mera) och ryggsäckens stora motstånd i vattnet gjorde att  de andra lagen redan sprungit i väg när vi kom upp ur vattnet. Vi bestämde oss för att strunta i de andra och köra vårt eget race. Vi passerade Domarudden och följde Roslagsleden till Gumrasjön. Här var det en kort simning på bara 80 m. Sista biten fick vi nästan slå oss fram bland vass och näckrosor. Den här gången simmade jag först och när jag kom upp på land vände jag mig om och tittade på Erik, och började gapskratta.

– Du ser helt full ut, tjoade jag. Och full var han, av halvt förmultnade växtdelar. De tidigare så vita strumporna hade nu antagit en obestämbar nyans i grå/brunt. Själv hade jag förmodligen en och annan blodigel i håret. På stranden väntade den första vätskekontrollen. Styrkta av Snickers, sportdryck och gel fortsatte vi de nästan 9 km till Mörtvättern. Där väntade en simning på 450 m. Återigen var jag först och hade ingen aning om vad jag skulle sikta mot. Men som tur är hade jag bäste Erik med mig som såg det röda skynket på andra sidan och kunde dirigera mig rätt!

Sedan följde drygt 200 meter med snår där det knappt gick att hitta snitslarna.

– Är jag lite skadad när jag tänker att det här är mörkgrönt, frågar jag Erik glatt (som den orienterade jag är så är mörkgrönt på en karta lika med svårpasserbar terräng).

– Ja, svarade Erik. Själv tänker jag på hur gott det doftar om tallarna.

Efter att ha trasslat oss igenom grönskan kom vi fram till Kvarnsjön där 260 m simning väntade. Via fina stigar och smala grusvägar kom vi så småningom fram till sjön Viren. Här kollade ett sjukvårsteam att vi mådde bra innan vi släpptes ned i vattnet. Om vi mådde bra? Vi mådde alldeles utmärkt! Till vår glädje kunde vi se ett annat team simma ute i sjön (ett lag som vi i och för sig inte kom ikapp men vi kände oss inte hopplöst sist längre. Enligt sjukvårdarna var vi dessutom sjätte lag, inte åttonde som vi trodde. Väl ute i sjön rådde det viss förvirring om vart vi skulle. Vi siktade in oss på en udde, men det visade sig vara fel udde och vi skulle simma en bit till. Framme vid Wira bruk var det dags för energipåfyllning igen. Coop i Åkersberga och Team Sportia stod för förnödenheterna och vätskekontrollerna var välfyllda! Lite mer salta och sura godisar hade jag önskat mig istället för de stora  bilarna och sockerbitarna (som bara växte i munnen). Det fanns chips och saltgurka och vi hade även med salttabletter för att hålla saltnivån i kroppen uppe. Eftersom det var så varmt tog vi en salttablett i timmen ungefär. Vid ett tillfälle stod vi mitt på en väg ute i skogen och tog varsin tablett och då undrade jag vad eventuella åskådare skulle ha tänkt eller trott.  Galna löpare som dopar sig kanske;-).

Plötslig stannar Erik och säger att nu måste vi hurra. Sagt och gjort, vi stannade och hurrade högt.

– Varför hurra vi, frågade jag efteråt.

– För att nu har jag sprungit 43 km, det är det längsta jag har sprungit i hela mitt liv, svarade Erik.

– Det är samma sak för mig. High five för det, ropade jag glatt.

Vi tuffade på. Jag tog täten på löpningen och på de längre simstäckorna fick Erik dra medan jag hade camelbaken på.

– Jag brukar tänka på Doris i ”Hitta Nemo”, hon sa ”Fortsätt simma, fortsätt simma”, sa Erik som var som en maskin i vattnet.

Därefter hade jag också en stor blå fisk som sa ”Fortsätt simma, fortsätt simma” i huvudet med Ulla Skogs röst. När vi började vi trötta skrek vi ”fortsätt springa, fortsätt springa” – och skrattade. Över lag blev det mycket skratt. Som när stigen svängde, men inte jag utan störtade rakt ut i spenaten. Alla funktionärer efter banan var också helt underbara. Våra depåstopp blev nog mycket längre än de borde ha blivit. Vi drack tre-fyra muggar och åt av det mesta som det bjöds på – och pratade med funktionärerna förstås! Möjligen var vi det enda lag som inte gick ned utan upp i vikt under loppet ;-).

Förutom i början av loppet hade vi inga problem med att hitta snitslarna och hitta rätt väg. Lite svårare var det i vattnet. Vid den längsta simningen på 1000 m i Trehörningen höll vi på att simma fel. Vi tog sikte på en udde som vi trodde att vi skulle runda, men när vi närmade oss såg vi att det bara verkade vara en vik bortom udden. I änden på sjön såg vi något som kunde vara en beachflagga, så vi chansade på att det var rätt. Vi var väldigt lyckliga när vi kom så pass nära att vi såg att det stod Gym o Motion på flaggan. Vi var rätt! Vi klev upp på en brygga  där det satt några glada människor och drack öl i solen. det såg bara sååå gott ut. Men hade jag velat byta med dem? Nej, inte en chans! På ett annat ställe hade vi solen i ögonen och kunde absolut inte se var vi skulle. Vi chansade och simmade tvärs över sjön – och hamnade i en snäll äldre gentlemans trädgård!

– Jag tror inte att ni ska gå upp här, sa han till oss. Alla de andra gick upp där borta, fortsatte han och pekade.

Han nöjde sig inte bara med att peka ut rätt väg utan följde med oss tills vi var på rätt spår igen. När sista simningen var avklarad såg vi Biltema skylten i Norrtälje och visste att nu hade vi bara 6 km löpning kvar. Visst var jag stel i knäna men helt euforisk. Nu visste jag att jag skulle klara att komma i mål och jag formligen skuttade fram!  När vi nästan var framme stod Eriks yngsta son samt hans fru Sussi och hejade på oss (hon och Johan Lantz hade kommit i mål mer än en timme före oss). Vi fick ny energi och spurtade i mål! Väl i mål väntade varm bastu, kall öl och mumsig pasta sallad på oss. Stort plus för att det fanns en vegetarisk variant! Erik och jag var så lyckliga att vi nästan inte kunde sluta prata. Vi hade klarat det! Vi hade verkligen tagit oss hela vägen från Åkersberga till Norrtälje helt för egna maskiner :-)!

Så här lyckliga var vi efter målgången! Det här har verkligen varit en av de bästa dagarna i mitt liv! Jag hade så otroligt kul hela dagen! Stort tack Erik för sällskapet!!!!

 


 

Sommar-Norges bäst bevarade hemlighet?

Postad av monique den 23 jul, 2015 i Hälsa och motion, resor, Träning | Inga kommentarer »

Jag befinner mig i Norges Cykel-by nr, 1, åtminstone enligt byborna själva. Helt sant är att två av Norges bästa och mest välrenommerade cyklister Thor Hushovd och Dag Otto Lauritzen båda kommer från Grimstad på det norska sörlandet. Här finns det ett gäng glada cyklister som inte har något emot att dela sina finaste turer med turister som mig själv! Och det bästa av allt är att har man mot förmodan åkt hit utan sin cykel så får man låna en fin racer, hjälm och cykelbyxor helt gratis på den lokala sportaffären, Sport1!!!!  Läs mer om Norges bäst bevarade sommar hemlighet på deras Facebooksida: https://www.facebook.com/pages/Thor-Dag-Ottos-Sykkell%C3%B8yper/43293309682113

Själva cyklingen då? Helt underbar! Fina småvägar med inte allt för mycket trafik som vindlar sig genom ett fantastiskt vackert landskap! Det trevliga sällskapet gjorde förstås inte turen sämre! Och för att toppa tvåtimmars turen sprang jag hem till huset som vi lånar i Fevik, en backig tur som tog mig 55 minuter. Älskar att ha semester!!!


 

Grön supersmoothie

Postad av monique den 24 mar, 2015 i Hälsa och motion, Nyheter, Sockerfri | Inga kommentarer »

Sådana här underbara soliga dagar känner jag mig verkligen lyckligt lottad! Jag arbetra hemifrån och jag kan passa på att sitta ute i solen och äta lunch! Just nu är jag helt såld på gröna supersmoothies. Idag har jag hämtat inspiration från  PT-Fia http://ptfia.metromode.se/2013/08/23/raw-food-soppa/ och Renée Voltaires bok  ”Juicepower  and detox” http://www.adlibris.com/se/bok/juice-power-and-detox-9789163722257. Jag använde fryst broccoli, spenat och grönkål – fast det går förstås lika bra med färsk, samt massor av ingefära (älskar verkligen ingefära), kiwi, en halv apelsin, en halv avokado, linfröolja, en stjälk selleri, supergreens från Helhetshälsa, kokosvatten och en skopa proteinpulver (utan smak och sötningsmedel, inte så lätt att hitta som man skulle kunna tro…). Jag toppade med färska jordgubbar och en supergod paleomüsli från Under vårt tak, se recept här: http://www.undervarttak.se/paleo-musli/.  Supergott och supernyttigt helt enkelt! 🙂


 

Jaaa, nytt pers med 9 minuter!

Postad av monique den 2 okt, 2012 i Hälsa och motion, Nyheter | Inga kommentarer »

Mitt stora mål i år har ju varit att komma i form efter det att vårt femte barn föddes 29 oktober förra året. När jag för en månad sedan hade turen att vinna en startplats till Lidingöloppet intensifierades minst sagt träningen. Det var Runners World tillsammans med Min utmaning som gav mig möjligheten att springa det tuffa terrängloppet och jag är både glad och tacksam för det!

Jag laddade innan loppet med tre 20 km runor i backig terräng samt en hel del intervallträning, det hade förstås inte varit fel med ännu mer träning men det är inte alltid så lätt att få ihop logistiken när man har fem barn i åldrarna 11 månader till 8,5 år som också ska tas om hand och skjutas hit och dit.

Jag kände mig lite nervös när jag gled in i den tredje startfållan. Det är nog en lite för snabb grupp för mig så jag bestämde mig för att ta det lugnt i början och motstå impulsen att hänga på de främsta löparna. Därför jag ställde mig ungefär mitt i startfältet. Eftersom ägarna vid Kolltorp var så blöta bestämde jag mig för att sticka ut på höger kanten där det verkade lite mindre lerigt. En felkalkylering visade det sig. När startskottet gått drog sig alla löpare åt höger och det blev tvärstopp när många försökte undvika vattenpölarna genom att börja gå eller hoppa rakt åt sidan framför andra löpare. Hur tänkte de nu, undrade jag. En dag som denna går det inte att ta sig torrskodd runt banan och det är lika bra att bli blöt direkt så slipper man bekymra sig om det. Jag såg i och för sig en löpare som hade satt plastpåsar runt fötterna och det kanske var ett smart drag. De första fyra km var det väldigt trångt och bitvis fick jag köa mig fram. Den första milen tog hela 57 minuter beroende på den långsamma starten. Jag hade inte riktigt planerat att ta det så här lugnt.

När startfältet så småningom öppnades upp och jag kunde springa på i min egen takt kunde jag nöjt konstatera att jag höll ett rätt bra tempo på runt fem minuter. När jag passerade Lidingövallen snubblade jag plötsligt mitt på platten och föll omkull. Jag lyckades snabbt rulla undan så jag slapp bli översprungen. En snäll man stannade och frågade hur det var med mig. Jag sa att det hade gått bra och sprang vidare direkt för att inte hinna känna efter. Jag sneglade ned på handflatorna, de var inte uppskrapade. Tur att jag inte föll på någon asfaltsträcka. Vid nästa vätskestation tog jag mig tid att kika på knäet som fått ta den största smällen, bara några ytliga skrapsår. Bra, då är det bara att springa vidare. Jag kände mig stark och plötsligt var jag redan sprungit halva sträckan, den lättaste delen visserligen men ändå. Nu fanns det inte bara vatten och sportdryck vid vätskestationen utan också saltgurka, banan och kanelgifflar. Jag tog av allt. Lite extra energi är aldrig fel. Bullarna var definit godare än tidigare års släta och ganska torra bakverk. Men de borde serveras 200 meter före vätskan så att man har något att skölja ned kanelgegget med.

Jag ser plötsligt en man i vit ballerina klänning framför mig. ”Jag fyller 40 år i morgon” står det på ryggen. Undrar om han fick starbeviset i present i morse av sina kompisar som tyckte att det var en kul grej. Jag måste fråga så jag segar mig i kapp. Det visar sig att det var hans syster som hade överraskat honom med utstyrsel strax innan starten. ”Jag får många extra hejarop så tyllkjolen är kanske inte helt fel”, säger han.

Redan på förhand hade jag bestämt mig för att gå upp för tre backar. Den vid Grönsta gärde, Abborrbacken och Karins backe. Den första backen är inte så lång men rätt brant och med två mil i benen suger den helt klart. Passar på att äta ännu en bulle på vägen upp. Nu börjar den tyngsta milen. Jag känner mig ändå ganska pigg. Speciellt när jag springer förbi andra löpare som klagar på att de är så slut.

Jag går planenligt uppför den första branta biten av Abborrbacken. Tar lite gel för att få extra energi och börjar springa så fort backen planar ut lite. Hör en speaker säga att vi löpare ska ta det lugnt och lyssna på kroppen. Om jag hade lyssnat på kroppen hade jag suttit hemma i läsfåtöljen med en god bok, muttrar jag. Fast det menar jag ju egentligen inte. För trots att det börjar göra lite ont både här och där så är det ju samtidigt så kul.

När man pratar om Lidingöloppet så är det främst Abborrbacken som nämns men Karins backe går inte av för hackor den heller. Nu är det bara två km kvar och benen är rätt tunga. Jag peppar mig själv med lite mera gel. Snart i mål. Nu gäller det att ge det sista. Kollar klockan och ser att jag bör komma i mål under 2.50. Charlotte Kalla står vid sidan av spåret och hejar på vilket ger mig ny kraft. Och där äntligen är Grönsta gärde. Jag har kraft kvar till en spurt men det är så lerigt och halt att det känns som om jag halkar ett halvt steg bakåt för varje steg framåt.

Jag kom i mål på 2.48 och slog mitt gamla rekord med nio minuter! Och eftersom jag inte har något med varken spurtpriser eller måldueller att göra så är det bara med mig själv jag tävlar. Jag ser redan fram emot att få springa nästa år. Då ska jag lägga mig längst fram på vänster flanken och försöka få till en bättre start. Förhoppningsvis har jag blivit av med de kvarvarande mammakilona till dess och är i ännu bättre form för nästa år springer jag för silvermedalj!


 

Träningsmål

Postad av monique den 1 mar, 2012 i Familj, Hälsa och motion, Nyheter | Inga kommentarer »

Nu har allra underbaraste Iwar (Otis, Mezzi, Isac, Florian, Moyo) hunnit bli hela fyra månader och ungefär så lång tid är det kvar till Jubileums marathon också. Jag har äntligen lyckats få en startplats så nu är det bara att komma i form! Bara och bara… 42 km är ju inte så bara men jag vill ändå prova om det går att komma i form efter graviditeten och förlossningen. Det är bra att ha en morot (och piska) för träningen som motivation när det är snöblandat regn och soffan ser extra bekväm ut :-). Efter barn nr 4 gjorde jag En Svensk Klassiker – igen. Jag gjorde det innan jag fick barn och jag ville utmana mig själv och kolla om jag skulle orka genomföra en klassiker igen. Nu är det alltså dags för nästa utmaning! Jag har sprungit flera maror innan barnen föddes och siktar jag på att ta mig igenom 42 km under 4 timmar! Jag vet inte om det är möjligt – men jag ska försöka!


 

… och vips så var månaden nästan över

Postad av monique den 29 sep, 2011 i Familj, Hälsa och motion, Sockerfri | Inga kommentarer »

Jag ska medge att jag var lite orolig när augusti började närma sig sitt slut. Hur skulle det här gå? Att vara utan socker i en hel månad jag som hade börjat ha nödchoklad både brevid datorn och i handväskan… Ja, jag visste ju förstås att jag hade klart det en gång tidigare i maj men jag var ju så mycket tygre och tröttare nu. Men så här när septemer nästa är slut och jag snart bara har slutspurten kvar på graviditeten så kan jag ändå konstatera att det gått över förväntan. Och när det har skitit sig så beror det på dålig planering. Det går inte att boka kalendern så full att middag inte hinns med utan att ta med någonslags nyttigt mellanmål, någonting som håller humöret och blodsockret uppe så att den där kladdkakan på mötet i slutet av den späckade dagen inte förefaller särskilt lockande…

Hur ska jag fortsätta nu då? Ja, jag tror på Ulrika från Råsmarts 80/20 metod -att att gott och nyttig i 80% och kanske äta något onyttigt ibland – men då verkligen njuta av det. Ska jag äta godis får det bli något som verkligen är riktigt gott och inte att jag äter av slentrian eller för att jag har tråkigt, tycker synd om mig själv eller vad det nu kan vara. Bort med godis som tröst och fram för lyx i liten skala! 🙂 Jag har tidigare nämt mitt ledord ”hellre kvalitet än kvantitet” och det ska jag i fortsättningen försöka att applicera även på godis. När man tänker efter så är det ju rätt äckligt med smågodis med en massa konstiga färg- och smakämnen. Malt slakteriavfall och krossade löss- det ska jag tänka nästa gång som benen viker av mot godishyllan av sig själva.

En kompis sa häromdagen a pro på min sockerfria månad att ”det svåra är inte att lägga om sin egen kost utan att få barnen med på noterna utan för mycket gnöl”. Det enklaste sättet är kanske att smyga in förädringar utan att göra för mycket väsen av det hela. Jag gjorde pannkakor i går på allmän begäran. Mina barn vet att jag är en överdängare på fläskpannkaka och när pappa är borta brukar de be om det. Så också i går, men då tänkte jag att jag skulle försöka mig på en nyttigare variant. Jag hade just gjort Ulrikas mandelmjölk så jag hade en massa finhackad mandel över som jag använde mig av. Barnen åt som hästar och det var bara sexåringen som en gång frågade efter sylt. Då svarade jag att det både var nötter och banan i pannkakan så det behövdes ingen sylt – vilket barnen köpte rakt av. Själv gillar jag inte vanliga pannkakor men de här var riktigt goda! Här kommer receptet!

200 g finmixade mandlar (som fått mjukna i vatten över natten först)

4 ägg

c a 1 dl bovetejöl

c a ½ dl kokosflingor

2 mosade bananer

c a 2 dl av valfri mjölk (från kor eller gjord på havre eller soja, själv hade jag havremjölk)

Jag blandade ihop allt och stekte ganska tjocka pannkisar i kokosolja – supersmarrigt!