Jaaa, nytt pers med 9 minuter!

Postad av monique den 2 okt, 2012 i Hälsa och motion, Nyheter | Inga kommentarer »

Mitt stora mål i år har ju varit att komma i form efter det att vårt femte barn föddes 29 oktober förra året. När jag för en månad sedan hade turen att vinna en startplats till Lidingöloppet intensifierades minst sagt träningen. Det var Runners World tillsammans med Min utmaning som gav mig möjligheten att springa det tuffa terrängloppet och jag är både glad och tacksam för det!

Jag laddade innan loppet med tre 20 km runor i backig terräng samt en hel del intervallträning, det hade förstås inte varit fel med ännu mer träning men det är inte alltid så lätt att få ihop logistiken när man har fem barn i åldrarna 11 månader till 8,5 år som också ska tas om hand och skjutas hit och dit.

Jag kände mig lite nervös när jag gled in i den tredje startfållan. Det är nog en lite för snabb grupp för mig så jag bestämde mig för att ta det lugnt i början och motstå impulsen att hänga på de främsta löparna. Därför jag ställde mig ungefär mitt i startfältet. Eftersom ägarna vid Kolltorp var så blöta bestämde jag mig för att sticka ut på höger kanten där det verkade lite mindre lerigt. En felkalkylering visade det sig. När startskottet gått drog sig alla löpare åt höger och det blev tvärstopp när många försökte undvika vattenpölarna genom att börja gå eller hoppa rakt åt sidan framför andra löpare. Hur tänkte de nu, undrade jag. En dag som denna går det inte att ta sig torrskodd runt banan och det är lika bra att bli blöt direkt så slipper man bekymra sig om det. Jag såg i och för sig en löpare som hade satt plastpåsar runt fötterna och det kanske var ett smart drag. De första fyra km var det väldigt trångt och bitvis fick jag köa mig fram. Den första milen tog hela 57 minuter beroende på den långsamma starten. Jag hade inte riktigt planerat att ta det så här lugnt.

När startfältet så småningom öppnades upp och jag kunde springa på i min egen takt kunde jag nöjt konstatera att jag höll ett rätt bra tempo på runt fem minuter. När jag passerade Lidingövallen snubblade jag plötsligt mitt på platten och föll omkull. Jag lyckades snabbt rulla undan så jag slapp bli översprungen. En snäll man stannade och frågade hur det var med mig. Jag sa att det hade gått bra och sprang vidare direkt för att inte hinna känna efter. Jag sneglade ned på handflatorna, de var inte uppskrapade. Tur att jag inte föll på någon asfaltsträcka. Vid nästa vätskestation tog jag mig tid att kika på knäet som fått ta den största smällen, bara några ytliga skrapsår. Bra, då är det bara att springa vidare. Jag kände mig stark och plötsligt var jag redan sprungit halva sträckan, den lättaste delen visserligen men ändå. Nu fanns det inte bara vatten och sportdryck vid vätskestationen utan också saltgurka, banan och kanelgifflar. Jag tog av allt. Lite extra energi är aldrig fel. Bullarna var definit godare än tidigare års släta och ganska torra bakverk. Men de borde serveras 200 meter före vätskan så att man har något att skölja ned kanelgegget med.

Jag ser plötsligt en man i vit ballerina klänning framför mig. ”Jag fyller 40 år i morgon” står det på ryggen. Undrar om han fick starbeviset i present i morse av sina kompisar som tyckte att det var en kul grej. Jag måste fråga så jag segar mig i kapp. Det visar sig att det var hans syster som hade överraskat honom med utstyrsel strax innan starten. ”Jag får många extra hejarop så tyllkjolen är kanske inte helt fel”, säger han.

Redan på förhand hade jag bestämt mig för att gå upp för tre backar. Den vid Grönsta gärde, Abborrbacken och Karins backe. Den första backen är inte så lång men rätt brant och med två mil i benen suger den helt klart. Passar på att äta ännu en bulle på vägen upp. Nu börjar den tyngsta milen. Jag känner mig ändå ganska pigg. Speciellt när jag springer förbi andra löpare som klagar på att de är så slut.

Jag går planenligt uppför den första branta biten av Abborrbacken. Tar lite gel för att få extra energi och börjar springa så fort backen planar ut lite. Hör en speaker säga att vi löpare ska ta det lugnt och lyssna på kroppen. Om jag hade lyssnat på kroppen hade jag suttit hemma i läsfåtöljen med en god bok, muttrar jag. Fast det menar jag ju egentligen inte. För trots att det börjar göra lite ont både här och där så är det ju samtidigt så kul.

När man pratar om Lidingöloppet så är det främst Abborrbacken som nämns men Karins backe går inte av för hackor den heller. Nu är det bara två km kvar och benen är rätt tunga. Jag peppar mig själv med lite mera gel. Snart i mål. Nu gäller det att ge det sista. Kollar klockan och ser att jag bör komma i mål under 2.50. Charlotte Kalla står vid sidan av spåret och hejar på vilket ger mig ny kraft. Och där äntligen är Grönsta gärde. Jag har kraft kvar till en spurt men det är så lerigt och halt att det känns som om jag halkar ett halvt steg bakåt för varje steg framåt.

Jag kom i mål på 2.48 och slog mitt gamla rekord med nio minuter! Och eftersom jag inte har något med varken spurtpriser eller måldueller att göra så är det bara med mig själv jag tävlar. Jag ser redan fram emot att få springa nästa år. Då ska jag lägga mig längst fram på vänster flanken och försöka få till en bättre start. Förhoppningsvis har jag blivit av med de kvarvarande mammakilona till dess och är i ännu bättre form för nästa år springer jag för silvermedalj!